EJDERVATTEN

Collage & Kuriosa från Nordiska fågelmarker

Joakim Ed

Detta är ett utkast till en bok. Varefter mitt bildmaterial och texter förbättras samt min erfarenhet ökar kommer innehållet att förändras. Det är roligare att låta den växa fram på nätet än att begrava den  på hårddisken. Således är formatet inte optimerat för webben, så ursäkta en del konstiga sidor  :-)

Produktion av ejderdun

- ett hantverk med stor känsla

På Island och på några få ställen i Norge (exempelvis på Vegaöarna i Nordnorge) pågår fortfarande ejderdun "produktion" på det ursprungliga sättet. På dessa platser finns det familjer, eller skall vi kalla dem "ejderskötare" som bygger lämpliga bon för ejdrarna, med skydd mot såväl väder som predatorer i form av örn, labb, trut och på senare år mink. Boplatserna har använts under upp emot 1500 år och ejderskötaryrket har oftast stannat inom familjen och framförallt hos kvinnorna. Medans männen var ute till havs och fiskade, skötte kvinnorna ejdrarna.

Ejderskötaren fyller husen med tång som de hämtat från havet. Tången måste vara noga torkad, för ejderhonan är kräsen. För att värma sina ägg i det kärva klimatet fyller ådan senare sitt rede med det dyrbara dunet. Dunet samlas sedan in efter det att häckningen är över och fåglarna lämnat boet. Det går åt ca 70 bon för att få ihop tillräckligt för ett täcke av äkta ejderdun. Dunet slits i princip inte ut, utan ett duntäcke (åtminstone dess innehåll) kan lätt ansvändas i hundra år utan att tappa sin spänst och isloerande förmåga. Så en nätt kostnad på ca 50.000SEK är egentligen en ren investering.

Ejderbon på Borgarfjörður, Island

Storskarven - en fågel som väcker känslor

Storskarven häckar ofta i stora kolonier. En koloni kan innehålla flera tusen fåglar. Den finns längs våra kuster och i ett flertal större insjöar . Det första kända skriftliga beviset på storskarv i Sverige är från 1500-talet. Vid arkeologiska utgrävningar av 900-talets Birka fann man benfynd av storskarv. Under 1800-talet häckade arten troligtvis enbart i Skåne och Blekinge. På grund av förföljelse utrotades den i Sverige i slutet av 1800-talet. Kring 1940-talet hade arten återetablerat sig, och det fanns då en koloni i Kalmarsund som långsamt ökade i storlek. Numera förekommer skarvkolonier även i innerskärgårdarna och i de norrländska älvarnas nedre lopp. Kulmen för populationsökningen i Sverige skedde kring mitten av 2000-talet. Perioden 2006 till 2009 häckade ungefär 44000 par i landet, men antalet sjunker sakta.

Till skillnad från många andra vattenlevande fåglar, så som änder och gäss, är det yttre skiktet av skarvens fjäderdräkt inte vattenavstötande. Detta gör att fågeln tyngs ned vilket gör det enklare att dyka. För att torka det yttre vattenindränkta fjädrana ställer sig skarvarna med utbredda vingar. Storskarven kallas dialektalt för ålkråka. 

Det finns ingen hejd på reaktionerna bland folk när man börjar tala om storskarv. Personer som aldrig visat något intresse för fåglar vaknar till liv och blir plötsligt obestridda experter på just skarvarna, och främst ”problemet med storskarven”! Jag tycker det är mycket intressant och brukar hålla mig kvar i dialogen för att försöka förstå vad hatet beror på. Självfallet handlar det om fågelns häckningsvanor, där stora skavkolonier som tar en liten ö i en populär del av exempelvis Stockholms skärgård i besittning, i människans ögon, förstör ön totalt med sin närvaro och avföring. Ofta får jag även kommentarer att det inte längre går att bedriva yrkesfiske då skarven decimerat beståndet av fisk kraftigt. Det är självfallet korrekt att öar med skarvkolonier inte ser ut som semesterparadis, men det finns gott om öar och skarvarna berikar på alla sätt om du frågar mig. När det gäller fisket får någon annan reda ut den skada skarven åsamkar. Jag kan bara konstatera att antalet yrkesfiskare i exempelvis Mälaren och Stockholms skärgård är i princip obefintligt vare sig utan eller med skarvarna.

Så här lät det 1993:

Motion till riksdagen

1993/94:Jo801

av Bertil Danielsson och Leif Carlson (m)

Skarvarna i Kalmarsund

Skarven är en fågel som breder ut sig lavinartat i

framför allt Kalmarsund. Problemen och skadeverkningarna av skarvens utbredning är så omfattande att en radikal reduktion av beståndet omedelbart måste ske….

…öar som tidigare var grönskande är nu täckta av

fågelträck. Även om skarven försvann från dessa öar tar det

årtionden innan växtligheten åter skjuter fart. Träd, buskar,

gräs och blommor försvinner på grund av skarvens ohämmade utbredning. Får en art, som inte har några naturliga fiender ostört sprida sig, får man en natur i obalans.

Personligen tycker jag att det är helt OK att djur lämnar sin avföring i naturen och jag tycker faktiskt att vi har träd och buskar så det räcker utan att skjuta av skarvarna för den sakens skull.

Toppskarv

Toppskarven är ett nytillskott i vår svenska fågelfauna. Den finns annars i stora antal längs Norges kust där den häckar i stora kolonier. 2004 kunde man konstatera den första häckningen på Soteskär i Bohuslän. I skrivande stund uppskattar man att det svenska beståndet uppgår till ca 200 häckande par, alla längs västkusten. Vintertid har toppskarvarna dock siktats i Sverige under betydligt längre tid. Kring Kosteröarna i Bohuslän har alltid varit ett bra ställe att hitta fåglarna. Toppnoteringen från Koster är 2800 övervintrande toppskarvar.
Det kan vara lite svårt att skilja toppskarven från vår vanliga storskarv. Ser man dem sida vid sida så är den lilla toppskarven lätt att urskilja. En flygande toppskarv är också ganska lätt att känna igen. Den ser ut att ha ätit lite för mycket och har lite av ”hängbuk”.

Vid ett besök på Mallorca, endast i syfte att sola , bada och hämta energi, fick jag bekanta mig med toppskarven på mycket nära håll. Vi låg i de obligatoriska solstolarna, läste en god bok och då och då ett dopp i medelhavet. Stranden var stening och en blåtrast höll till i branten bakom oss. Nej, sola och koppla av är definitivt inget för mig. Även om jag lovat att detta var en solresa utan fokus på fåglarna hade jag”råkat” få med mig kikaren på resan och den här dagen även till stranden. Sådana ”misstag” händer. Jag tog en promenad och ägnade en lång stund åt att studera blåtrastarna. På väg tillbaka till solstolen såg jag en toppskarv som låg bara ett femtiotal meter utanför de badande turisterna. Den dök frekvent och kom då och då upp med fisk i näbben. Jag tog mitt cyklop och simfötter och simmade försiktigt ut mot skarven, som inte verkade bry sig ett dugg om min närvaro. I säkert en halvtimme så dök jag tillsammans med skarven. Den först och jag efter. I det klara medelhavsvattnet bjöds jag på en uppvisning i jaktteknik och smidighet i svindlande hastighet av en varelse till synes helt anpassad för ett liv under vattnet. Efter den stunden är jag för alltid imponerad av skarvarna.

Alfågel

Alfågeln är en särling och en skönhet. Särling för att den är den enda arten i sitt släktet (Clangula) och en skönhet, jag det är förstås tycke och smak, men alfågelhannens ljusa fjäderdräkt och långa stjärtspröt gör ger den ett graciöst uttryck. Namnet alfågel är onomatopoetiskt och syftar till fåglarnas fantastiska läte som brukar bokstaveras ungefär ”a-a-i”. Alfågeln har en cirkumpolär utbredning och häckar i arktiska och högarktiska områden på Island, i Skandinavien, Svalbard, Ryssland, Grönland, Kanada och Alaska. Den övervintrar bland annat i Östersjön. 

Förr var alfågeln en viktig fågel för folkhushållen om vintern kring kusterna där den förekom i yttre havsbanden. På vissa platser, exempelvis i södra halvan av Östersjön spände man upp nät över trånga sund på långa störar och fångade fåglarna när de flög in i dem. Denna fångstmetod beskrivs så tidigt som 1555. Det främsta hotet idag mot det europeiska beståndet är fartygs illegala oljeutsläpp ute till havs. Årligen dör, bara i Östersjön, tiotusentals, och vissa år hundratusentals, oljeskadade alfåglar. En annan vanlig dödsorsak vintertid är att de fastnar i fiskenät och drunknar. I Sverige kategoriseras alfågeln som starkt hotad.

1983 gjorde jag militärtjänstgöring. Som en del i utbildningen placerades vi på radarstationen vid Hoburgen på Gotland, mitt i vintern. De flesta av mina kurskamrater såg det som den ultimata bestraffningen, medans jag med spänning såg fram mot att få ströva längs södra Gotlands folktomma stränder och kanske hitta några spännande fåglar, och uppepå allt i hela två månader. Vilken gåva! Det var verkligen magiska dagar. Alfåglar, ejder och en hel del simänder uppehöll sig utanför udden och skärsnäpporna kom ofta i en liten flock och mötte mig på promenaden, helt oskygga. Trots alla dessa goda minnen är det ett som fastnat mer än alla andra. Längs stränderna låg otaliga helt oljeindränkta alfåglar. Några levde fortfarande, med de allra flesta var döda. Det är sådana händelser som får mig att stanna upp och fundera på vad vi håller på med under våra få dagar här på jorden. Inte är det att förvalta med omsorg i alla fall!

Havssulor kommer i en strid ström förbi fyren. Dom är majestätiska där dom i små grupper passerar. Havssulan har ett vingspann på upp emot 180cm och med sin kritvita fjäderdräkt avtecknas de tydligt mot det mörka havet. En fågel syns, och kan artbestämmas, på säkert en kilometers håll utan kikare. Hemma i Halland är havssulan en syn som har blivit vanligare på senare år, men det rör sig om enstaka fåglar som siktas vid hård västlig vind. Här vid Gardur har man goda möjligheter att studera fåglarna och alla dess fjäderdräktsvarationer. En havssula blir fullt utfärgad först vid 5 års ålder. 

Sulorna man ser vid Gardur kommer alla från ön Eldey som ligger 15 km utanför Reykanes, västsydväst om Reykjavik. Eldey reser sig 77 meter ur Atlanten och håller en av de största havssulekolonierna i världen. Omkring 16,000 par! Havssulan lägger bara ett ägg, och självfallet lyckas inte alla häckningar. Men i slutet av sommaren uppehåller sig omkring 40,000 havssulor runt den uppstickande klippan, mitt ute i havet.

Om havssulan är smickrande för Eldey så har ön en annan och betydligt mer dyster historia. Namnet Eldey klingar tragik och ett, i raden av många, bevis på människans framfart över planeten.

Den 3 juni 1844 åkte tre islänningar ut till Eldey och resten är historia. De två sista garfåglarna fångades, stryptes och deras ägg trampades ner med en känga. Allt för att kunna leverera en beställning av döda fåglar till en uppköpare. Detta var det sista kända häckningsförsöket av arten och den sista verifierade observationen. 

Självfallet var detta bara slutet på en för arten lång och tragisk historia. I årtusenden hade den kustnära arktiska ursprungsbefolkningen levt i samklang med fåglarna och använt äggen, köttet och dunet. Men då garfågeln inte kunde flyga, var den ett lätt byte och när efterfrågan ökade var det början på slutet. 

Så fågeln som gav pingvinen sitt namn (Garfågel på latin heter Pinguinus impennis) dog ut och är nu borta för all framtid :-(

Garfågeln var en sk. alka, lite av en stor släkting till vår tordmule. Fågeln mätte hela 85 cm när den stod upprätt och vägde uppemot 5kg. Den saknade helt flygförmåga och uppträdde lite likt pingvinerna. Den vandrade fram i sakta gemak, men i vattnet var den troligtvis en effektiv jägare. Man måste tillägga troligtvis när man talar om garfågeln. Den studerades aldrig av någon zoolog och inga detaljerade skriftliga dokument finns rörande dess biologi. Alla dokument kommer från garfågeljakt. Fåglarna häckade i nordatlanten, i Kanada, nordöstra USA, Norge, Färöarna, Irland, Skotland och på Island. Man har uppskattat att det globalt inte fanns mer än ett tjugotal kolonier där garfåglarna häckade!  När garfågeljakten inte längre var bara för ortsbefolkningen, utan den blev mer storskalig gick det fort utför för stammen och 1844 var garfågeln saga all. Den vandrade samma väg som dronten, moafågeln, vandringsduvan, elfenbensnäbben och många, många fler.

Garfågel
Copyright - Natural History Museum, London

Storlom

Av någon anledning har just denna fågel fått en speciell plats hos oss svenskar. Kanske beror det på dess grafiska skönhet, kanske beror det på de trolska vatten den ofta ses i eller också beror det på lommens klagande mytiska läte i sommarnatten. Storlommen är något av en bjässe med sina 70cm i vattenlinjen och upp emot 120 cm vingspann! Har man en gång fått förmånen att se en storlom i sommardräkt på nära håll glömmer man det aldrig. Lommarna anländer till Sverige i april-maj och häckar i princip i hela landet från Skåne till nordligast Lappland. Dom lämnar oss igen under september-oktober. Man hittar storlommarna i klara fiskrika sjöar. Om sjön är större kan den hysa många par lom, men i mindre skogsjöar håller oftast bara ett par till. Fågeln har benen placerade längs bak på kroppen, vilket är ypperligt när man skall simma eller dyka, men har sina begränsningar om man skall gå. Pinvinerna har fått ordning på detta, men inte lommarna. Av den anledningen ligger oftast boet i strandkanten. Man kan även finna boet någon meter upp från stranden, dit fågeln kan hasa sig. Om man skulle råka störa en ruvande lom kommer hon med största sannolikhet att kasta sig i vattnet med ett plask, omedelbart gå i undervattensläge, för att sedan dyka upp långt ut i sjön där hon knorrande skulle simma av och an. Med lommens bo så nära stranden är det även mycket känsligt för störning. Motorbåtar, vattenskotrar och vattenskidåkning som river upp svallvågor kan lätt haverera häckningen. Det är alltid en kamp mellan människans intressen och de uråldriga vanorna som fåglarna har.

Min barndoms oändliga somrar tillbringade jag ofta vid sjön Mellanmarviken i Sörmland. Redan innan jag kunde stava till lom kommer jag ihåg de vuxnas förmaningar: ”var nu inte för ljudliga när ni badar, ni kan störa lommarna”. Jag hade ingen aning om vad en lom var och när de pekade ut i sjön och visade var lommarna låg, såg jag bara en eller två svarta klumpar lång bort och kunde inte förstå vad som var så speciellt med dem. Vartefter åren gick och fågelintresset bet sig fast återkom jag dock ofta till denna plats, gärna i skymningen, för att framförallt höra lommens klagande rop över sjön.
Även bland fågelskådare har lommen en särställning. Längs hela vår kust kan man se lommarna sträcka förbi under sin flytt till och från de nordliga häckplatserna. Så fort en eller flera lommar nalkas är det som fågelskådarna med vördnad säger ”här kommer en lom…” och alla riktar sina kikare mot den oavsett hur många som redan sträckt förbi de dagen. Lommen är en magnet som inte lämnar någon oberörd

Gravanden

När min längtan efter våren börjar göra sig som mest påmind kommer gravänderna. Redan i slutet av februari är dom på plats nere i viken och i de små vattensamlingarna på strandängen. Gravanden finns längs de Svenska kusterna från ca Uppland i öster och hela vägen till Norska gränsen. Den är en en mycket karismatisk fågel som gör intryck på oss som bor i dess närhet. Fågeln är lite av en blandning mellan and och gås, och har ett utseende som inte går att förväxla med någon annan art. Hannen har en i det närmaste osannolik röd näbb och båda könen är vacker tecknade i vitt, grönt och rödbrunt. 

En sak jag gillar med fåglar generellt är att arterna varierar så mycket beroende på var i landet man befinner sig och vilken naturtyp man har runt sig Vi har alla någon fågel som uppehåller sig i trädgården och som vi hyser lite extra kärlek till. För många är det talgoxen, rödhaken eller den ständigt sjungande koltrasten på hustaket. Hemma hos oss är det gravänderna! När man vaknar på morgonen kan de sitta och vissla på balkongräcket eller så är det ett 10 tal fåglar som tidiga vårmorgnar slåss om honorna gunst på gräsmattan.

Det som givit gravanden sitt namn och som gör den speciell är dess val av häckplats. Honan gräver en djup bohåla i en sandbrink, eller väljer att häcka i färdiga hålor grävt av räv, kanin eller grävling. Hemma hos oss brukar gravänderna på våren undersöka lämpligheten att häcka under uthuset, men hittills har det aldrig fallit dem i smaken.
Boet kan placeras flera kilometer från kusten, om inte lämpliga boplatser finns närmre. I gravandens bohåla kan flera honor lägga ägg och under goda förutsättningar kan kullarna bli riktigt stora. När det är dags för änderna att lämna boet lotsas den stora familjen av både honan och hannen i ”gåsmarsch” ner mot vattnet. En helt underbar syn om man har turen att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle.