FÅGELFAUNA I FÖRÄNDRING

I Sverige häckar det ca 250 arter och faunan är i ständig förändring. Arter som svart stork, blåkråka mellanspett, härfågel, lunnefågel och stortrapp har häckat, men då landskapet och förutsättningarna förändrats, antingen via människans hand eller via klimatförändringar, har de försvunnit. Ofta tillhör de som förvinner arter där vårt Svenska bestånd utgör artens s.k randpopulation, dvs ytterområdet för dess utbredning. Då är de känsliga för förändring och när exempelvis antal lämpliga häcklokaler minskar kan arten lätt förvinna helt från landet.
Vi har även en rad arter som är akut hotade. Till dessa räknas exempelvis fjälluggla, rödspov och vitryggig hackspett.

Men på samma sätt som vi tappar häckande arter tillkommer det nya. Även här beror det på förändrade förutsättningar i miljö eller klimat. Ser man till de fåglar vi har i vår närhet idag, är det långt ifrån alla som fanns eller var vanliga ett hundratal år tillbaka. Ett exempel är skrattmåsen som invandrade till Sverige på 1700-talet. Under 1800-talet var det fortfarande en relativt ovanlig art i våra södra landskap. Många tillkommande arter är även inplanterade, antingen avsiktligt (kanadagås 1920-tal) eller har beståndet uppstått från fåglar som rymt från zoologiska trädgårdar (exempelvis nilgås och mandarinand).

Fåglar flyger! Åtminstone de allra flesta arter. Det innebär att de relativt lätt kan kolonialisera nya territorier om förutsättningarna ändras. Detta i kombination med att fåglar har relativt korta generationstider gör fågelfaunan till en snabb indikator på förändringar i vår natur och vårt klimat. När vi nu ser förändringar i klimatet, märks detta även på vår fågelfauna. Sedan millenieskiftet har minst 7 nya arter etablerat sig i Sverige: brandkronad kungsfågel, ägretthäger, svarthuvad mås, toppskarv, svarthakad buskskvätta, och trädgårdsträdkrypare. Utöver dessa ser vi även den sydliga rasen av blåhake (”vitstjärnig”) häcka i landet och arter som skedstork och brun glada knackar på vid gränsen.

Lunnefågeln häckade senast i Sverige 1970 på Soteskär i Bohuslän. Soteskär hade sedan 1930 talet hållt en liten koloni med lunnefåglar. Denna koloni var 40mil från närmsta stora häckningsplats i Norge. Anledningen till att den försvann är osäkert men varmare havsvatten och/eller predation från mink kan ha varit bidragande orsaker.

Härfågeln var en frekvent häckfågel i södra Sverige under 1800-talet. På 1900-2000 talet har det varit lite berg-och dalbana vg beståndet i landet. Det har varit häckningar, främst på Öland och Gotland, under många år men runt år 2000 verkade det upphöra. Glädjande nog häckade ett par i Skåne 2017, så vem vet, härfågeln kanske är på väg att göra comeback i Sverige. Det finns gott om härfågel i Europa (ca 1 miljon par) och Sverige ligger i utkanten (eller rättare sagt norr om) det egentliga utbredningsområdet.

Svartbent Strandpipare har tyvärr slutat häcka i Sverige. Det sista stadiga fästet var på Falsterbohalövön i Skåne där ett projekt drivits för att rädda det svenska beståndet. Här häckade fåglarna fram till 2006. Efter det finns en lyckad häckning på Öland 2008. Svartbenta strandpiparen häckar närmast i Danmark med ett 50-tal par. Varje år observeras ett antal fåglar på främst Öland , Skåne och i Halland. I våras hade jag förmånen att ha en fågel på besök under ett par dagar i viken nedanför huset (Lynga, Morup). Fågeln på bilden är dock fotad i Texas (nivosus, av vissa källor ansedd särskild art - snöstrandpipare).

Nysvenskarna

Brandkronad kungsfågel

Den brandkronade är mycket lik vår vanliga kungsfågel i storlek och beteende. Den är dock mer kontrastrik och det breda vita ögonbynsstrecket och det svarta strecket genom ögat ger den ett charmigt och lite ”grymt” utseende. Man kan, med lite träning, särskilja arternas läten vilket underlättar identifikationen när fåglarna födosöker bland trädgrenarna. Den första brandkronade kungsfågeln upptäcktes i Sverige 1959. I början på -60 talet häckade den första gången i Danmark och Sverige fick sin första konstaterade häckning 1990. Numera anses arten vara en årlig häckfågel med ca 100 par i främst Skåne. Häckningar har även konstaterats i Halland, Södra Småland och som nordligast i Göteborg.

Brandkronad kungsfågel

Svarthakad buskskvätta

Det första fyndet av svarthakad buskskvätta i Sverige utgjordes av ett skjutet exemplar strax söder om Göteborg 1902. Senare under 1980- och 1990-talen inrapporterades ett fåtal individer årligen på västkusten. År 2000 påträffades den första häckningen i Sverige nära Simrishamn i Skåne. Fram till och med 2015 konstaterades 25 häckningar i landet. Utanför Skåne där de flesta paren återfanns, genomfördes en häckning i Västergötland 2004, en i Halland 2014 och tre i samma landskap 2015. Men sedan hände något! Under våren 2016 uppträdde svarthakade buskskvättor i en aldrig tidigare skådad omfattning. Rekorduppträdandet resulterade i totalt 34 svenska häckningar, fördelat på ett par i Västergötland, två i Bohuslän, 13 i Halland och 18 i Skåne. Antalet par fortsätter att växa och idag kan vi anse den svarthakade vara en permanent häckfågel i landet. Vad etableringen beror på är det ingen som med säkerhet kan säga men fåglarna har även fått starka fästen i Danmark och via fåglar från Brittiska öarna även längs Norges västkust. Den allmänna uppfattningen är dock att det mildare klimatet är den huvudsakliga anledningen.

Svarthakad buskskvätta

Toppskarv

Toppskarven finns i stora antal längs Norges kust där den häckar i kolonier. 2004 kunde man konstatera den första häckningen på Soteskär i Bohuslän. I skrivande stund uppskattar man att det svenska beståndet uppgår till ca 200 häckande par, alla längs västkusten. Vintertid har toppskarvarna dock siktats i Sverige under betydligt längre tid. Kring Kosteröarna i Bohuslän har alltid varit ett bra ställe att hitta fåglarna. Toppnoteringen från Koster är 2800 övervintrande toppskarvar.
Det kan vara lite svårt att skilja toppskarven från vår vanliga storskarv. Ser man dem sida vid sida så är den lilla toppskarven lätt att urskilja. En flygande toppskarv är också ganska lätt att känna igen. Den ser ut att ha ätit lite för mycket och har lite av ”hängbuk”.

Vid ett besök på Mallorca, endast i syfte att sola , bada och hämta energi, fick jag bekanta mig med toppskarven på mycket nära håll. Vi låg i de obligatoriska solstolarna , läste en god bok och då och då ett dopp i medelhavet. Stranden var stening och en blåtrast höll till i branten bakom oss. Nej, sola och koppla av är definitivt inget för mig. Även om jag lovat att detta var en solresa utan fokus på fåglarna hade jag”råkat” få med mig kikaren på resan och den här dagen även till stranden. Sådana ”misstag” händer. Jag tog en promenad och ägnade en lång stund åt att studera blåtrastarna. På väg tillbaka till solstolen såg jag en toppskarv som låg bara ett femtiotal meter utanför de badande turisterna. Den dök frekvent och kom då och då upp med fisk i näbben. Jag tog mitt cyklop och simfötter och simmade försiktigt ut mot skarven, som inte verkade bry sig ett dugg om min närvaro. I säkert en halvtimme så dök jag tillsammans med skarven. Den först och jag efter. I det klara medelhavsvattnet bjöds jag på en uppvisning i jaktteknik och smidighet i svindlande hastighet av en varelse till synes helt anpassad för ett liv under vattnet. Efter den stunden är jag för alltid imponerad av skarvarna.

Toppskarv

Ägretthäger

Vitstjärnig blåhake

Blåhaken är nära släkt med näktergalen. Linné gav blåhaken det latinska namnet Luscinia svecica, vilket betyder ”den svenska näktergalen”. Jag kan tycka att vi borde uppmärksamma denna svenska juvel och skönsångare (bra mycket vassare sångare än näktergalen:-) med ett annat namn än blåhake. Fjällnäktergal kanske skulle vara lite mer hedrande. Blåhaken delas upp i ca 10 underarter. En av dessa (Luscinia svecica cyanecula)  häckar inte alls i fjällvärlden, utan i vassområden i Centraleuropa och Spanien. Denna underart börjar nu frekvent visa sig och sporadiskt häcka i södra delarna av landet. I Halland har ett antal lyckade häckningar genomförts. Detta är en rörelse norrut, som ett resultat av ett mildare klimat.

Blåhake ("vitsjtärnig")
Lägg märke till den vita fläcken på strupen. Vår vanliga blåhake har här en roströd fläck.

Tajgablåstjärt

En nysvensk? Inte direkt kanske, men något händer. Tajgablåsjärten häckar i det Asiatiska tajgabältet och har sin västra utpost i Finland (om än mycket sparsamt). 1996 konstaterades den första svenska häckning i Pajala komun. Då arten i Sverige oftast påträffas i Norrlands inland, där antalet besökare är få, är antalet fåglar mycket svårt att uppskatta och häckningar utmanande att hitta. Senare år har dock antalet individer som försommarnätterna sjunger i Norrland ökat, och i år (2020)  sätts nog ett rekord. Fåglarna övervintrar i Södra Kina, Myanmar och i Thailand.

Tajgablåstjärt 

Skedstork

Skedstorken har sin huvudsakliga utbredning i Spanien, Grekland och norra Afrika. Den har expanderat sitt utbredningsområde i Europa norrut och häckar sedan många år i Holland vid Vadehavet med upp till 3000 par. Även i Danmark har skedstorkarna etablerat sig och häckar i dag med ca 200 par på Jylland. Man anser att skedstorken rörelse norrut möjliggörs av det varmare klimatet. Varje år ses ett antal fåglar i Sveriges södra och västra landskap och det kanske bara är en tidsfråga innan skedstorkarna på klivet över Kattegatt. Välkomna!