HÄGRAR

GRÅHÄGER

Ardea cinerea
Den askgrå hägern

”Åh, en häger” är ett uttryck man ofta hör när den långbenta, långnäbbade fågeln visare sig i luften eller på bryggan hemmavid. Den kan leva relativt nära oss människor och när den väl tar till vingarna brukar även den mest ”o-ornotologiska” av vänner reagera.
Hägrarna häckar i den södra delen av vårt land, men kan utanför häckningstid ses långt upp längs norrlandskusten. De är relativt stora, med ett vingspann på upp emot 175 cm reagerar man när en häger flyger över. Den är dock alltid lätt att känna igen med sin hopdragna hals och sina kupade vingar.

Gråhägern är en kolonihäckare där alltifrån ett fåtal till uppemot hundratalet par häckar tillsammans. Kolonihäckningen anses ge ett bra skydd mot faror och kan ses hos många fågelarter (skrattmås, tärnor, skarvar, alkor mfl). Boet placeras ofta högt upp i träden, men lägre buskar kan också användas. Hägern lever till största delen av fisk och att se en fiskande häger är underhållande om än lite tålamodsprövande. Fågel står blickstilla och stirrar ner i vattnet i långa, långa stunder. Det gäller att inte titta bort, för när fisken slutligen skall fångas går det blixtsnabbt och jaktlyckan är om inte hundraprocentig, så åtminstone mycket hög.


Även om ofta hägrarna finns nära oss är dom relativt skygga. Ofta känns det som att man kan passera dem på nära håll, men så fort man bara sneglar åt hägerns håll (eller höjer kameran) så flyger den. En hel del hägrar övervintrar i södra delarna av landet och om det plötsligt fryser på kan man ofta se dem stå längs rinnande vatten och åmynningar. Det ser kallt ut.

Ardea Alba
Den vita hägern

ÄGRETTHÄGER

En stor och helvit häger. Ägretthägern är ungefär lika stor som vår vanliga gråhäger. Till början av 2000 talet var besök av ägretthägrar i Sverige relativt ovanligt. Under de senaste 10 åren har vi dock fått förmånen att bekanta oss ordentligt med arten. 2012 häckade de första hägrarna på Gotland och idag är den en inte alltför ovanlig syn och den häckar årligen på Gotland och i vid Kalmar.


Namnet "Ägrett" kommer från franskans aigrette, som är en huvudprydnad i form av en uppstående fjäderplym. Fjädrarna kom ofta från hägrar eller strutsar.

RÖRDROM

Botaurus stellaris
Det vetenskapliga namnet härstammar ifrån Plinius d.ä. som liknade rördrommens läte med en råmande tjur. Latinets boo betyder "skrika" eller "ryta" och taurus betyder "tjur".

Rördrommen är en stor och satt fågel som adult mäter 69–81 centimeter och har ett vingspann på 100–130 centimeter och är bara något mindre än gråhägern. Könen är lika men hanen är större. I flykten påminner den snarast om en rovfågel eller uggla med sina breda vingar. Dock ser den framtung ut och fötterna spretar ut bakom.


Rördrommen har ett karakteristiskt dovt tutande läte som påminner om det ljud som uppstår när man blåser över mynningen på en tomflaska. Lätet är starkt och kan höras på långt avstånd, ibland mer än fem kilometer.


Fågeln är spridd över de tempererade delarna av Europa, Asien och Afrika, och är vanligare i östra Europa och Asien. Den nordligt häckande populationen är flyttfåglar som i september-november flyttar till sydligare delar av Europa. Dock är den härdig och vissa individer drar sig bara undan isen och kan övervintra i exempelvis de södra delarna av Sverige. Den sydligare delen av populationen är stannfåglar.

Rördrommen delas ofta upp i två underarter med följande utbredning:

Botaurus stellaris stellaris – den palearktiska delen av världspopulationen

Botaurus stellaris capensis (Schlegel 1863, ibland kallad "afrikansk rördrom") – förekommer i södra Afrika


I Sverige häckar den ganska sällsynt på spridda ställen, mest i de södra och mellersta delarna av landet. Den tätaste koncentrationen finns i det mellansvenska slättsjöområdet.

Egretta garzetta

SILKESHÄGER

En liten vit häger som förekommer i Gamla världen och har många likheter med snöhägern (Egretta thula) som förekommer i Nya världen. Efter att länge ha jagats för sina fjädrars skull har silkeshägern återhämtat sig

Fram till 1950-talet häckade silkeshägern enbart i södra Europa. Under de kommande decennierna blev den allt vanligare i västra Frankrike och senare utmed franska nordkusten. Från och med 1979 häckade den i Nederländerna där antalet häckande par ökade fram till 1990-talet.

Silkeshägern uppträder sällsynt men årligen i Sverige.


(Källa Wikipedia)

Egretta thula

SNÖHÄGER

Snöhägern är mycket lik sin nära europeiska släkting silkeshäger i storlek (båda 55–65 centimeter i längd) samt med sin helvita dräkt och mörka tarser men gula tår. Snöhägern är dock nästan alltid gul på baksidan av den mörka tarsen, livligt gula fotsulor och tår (silkeshägerns fotsulor är gröna och tårna matt gula) samt klargul tygel utanför parningstid (silkeshägerns är blågrå eller gröngrå). Vidare har silkeshägern i häckningsdräkt yvigare och kortare nackplym samt något kortare ben och hals.


(källa Wikipedia)

AMERIKANSK GRÅHÄGER

Ardea heodias

_DSC4659-Redigera
_DSC7727-Redigera

Med en höjd mellan 102 och 127 centimeter och ett vingspann på upp till två meter är arten en av de största hägrarna. I södra Florida finns en helvit variant med gula ben som vissa anser vara en egen art. Amerikanska gråhägern förekommer i Nordamerika, Västindien och Centralamerika men även i Galápagosöarna. Arten delas in i fem underarter med följande utbredning:


Ardea herodias fannini – sydöstra Alaska till kustnära Washington

Ardea herodias herodias – södra Kanada till södra Baja California och Centralamerika

Ardea herodias wardi – sydcentrala USA till Golfkusten och Florida

Ardea herodias cognata – Galápagosöarna

Ardea herodias occidentalis – södra Florida genom Västindien till öar utanför Venezuela


Individerna som förekommer i norra delen av utbredningsområdet är flyttfåglar som flyger till Sydamerika. Amerikanska hägrar som lever från södra USA söderut är däremot stannfåglar.

ROSTHÄGER

Egretta rufescens
Den rödaktiga hägern

Rosthägern är en rätt stor (66–81 cm) häger som uppträder i två faser, en ljus och en mörk. Ljusa fasen är helvit och skiljer sig från andra vita hägrar förutom ägretthägern på större storlek, men har också rosa näbbas och skiffergrå ben. Fåglar av mörk fas är skiffergrå med rödbrunt på huvud, hals och halsplymer. Ungfågeln är gråbrun, undertill blek, med en huvudsakligen svart näbb.Rosthägern hittas i kustnära grunda vatten och ses mycket sällan i inlandet. Födan består av småfisk, grodor, grodyngel och kräftdjur som den söker efter med olika tekniker, bland annat genom att formligen springa genom vattnet. Fågeln häckar på öar och i mangroveträsk, under årets nästan alla månader.


Rosthägern har ett stort utbredningsområde, men förekommer endast fläckvist och dess levnadsmiljö är begränsad i storlek. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den därför som nära hotad. Den antas ha en liten världspopulation på mellan 10.000 och 20.000 vuxna individer som tros minska i det stora hela, även om den ökar i antal på vissa lokaler. Den största andelen finns i Mexiko och Texas.

TREFÄRGAD HÄGER

Egretta tricolor
Hägern med tre färger

En medelstor slank häger med långa ben och lång hals och den mäter omkring 60 cm, har ett vingspann på ungefär 90 cm. Dess långa näbb är spetsig och gul till gråaktig med en tydlig mörk spets. Under häckningsperioden blir den blåaktig. Fågelns namn kommer av att dess fjäderdräkt är blå, vit och kastanjefärgad. Ryggen och ovansidan av vingarna är mörka, buken vit och den långa halsen är mörk. Juvenila fåglar har en annan teckning men i samma fäger fast med mer röda toner. Trefärgade hägern hette tidigare Louisianahäger.

GRÖNRYGGIG HÄGER

Butorides virescens

En nord- och centralamerikansk fågel. Grönryggig häger är mycket nära släkt med mangrovehäger som den hybridiserar med i Centralamerika. Vissa behandlar därför grönryggig häger som underarter till mangrovehäger. Den är en mycket sällsynt gäst i Europa, med fynd på framför allt Azorerna och i Storbritannien, men även Nederländerna, Frankrike, Island, Irland och Italien.

NATTHÄGER

Nycticorax nycticorax


Natthägern är 58–65 centimeter lång, vingspannet är 90–100 centimeter. I flykten ser den kompakt och kortstjärtad ut, väger tungt på "aktern" och håller näbben svagt nedåtriktad. En adult fågel är i princip omisskännlig med svart rygg och hjässa, röd iris, ljusgrå undersida med mörkgrå vingar. I flykten kan den se helt grå ut. Ungfåglarna har bruna vingar och beige bröst, överströdd med tydliga vita fläckar på vingen och brunt streckat på bröstet. I flykten hörs ett grodlikt läte: ko ark.


Natthägern har en mycket omfattande utbredning och förekommer i Europa, Asien, Afrika, Nord- och Sydamerika och på öar i Indonesien, Indiska Oceanen och Stilla havet. De populationer som häckar utanför de tropiska delarna av utbredningsområdet är flyttfåglar medan övriga är stannfågel. Den genomför också lokala förflyttningar i många områden. Den nordamerikanska populationen övervintrar i Mexiko, södra USA, Centralamerika och i Västindien. Gamla världens fåglar övervintrar i tropiska Afrika och i södra Asien.


Källa: Wikipedia

GULKRONAD NATTHÄGER

Nyctanassa violacea

Gulkronad natthäger är en amerikansk rätt liten häger med en kroppslängd på 55-70 centimeter. Den är kompakt med kort och tjock hals, korta ben, stort huvud, tjock och rätt kort näbb och breda och runda vingar. I färgsättningen är den elegant molngrå med ett svartvitt tecknat huvud: svart med vit kind samt gräddgul hjässa och huvudplymer. Benen är orangegula. Ungfågeln är brun med fina fläckar på rygg och vingar, streckad på undersidan.

Gulkronad natthäger häckar i sydöstra USA samt längs kusterna i Mellan- och Sydamerika.

BACCHUSHÄGER

Ardeola bacchus - Chinese Pond Heron

Bacchushägern är en 47 centimeter lång häger med vita vingar, svartspetsad gul näbb, gula ögon och gula ben. I häckningsdräkt har den rödbrunt på huvud och övre delen av bröstet, rostfärgade huvudplymer, svarta plymer på ryggen som sträcker sig förbi stjärten och mörkgrå plymer på bröstet. Utanför häckningstid är den vitfläckat gråbrun, mycket lik både rishäger (A. grayii) och svartryggig häger (A. speciosa), men dessa har mörkare rygg och handpennespetsar.

Fågeln är vanligen tystlåten, men låga stönande läten hörs vid konflikter mellan fåglar.[5]

Hägern häckar från östligaste Ryssland, nordöstra och östra Kina och Japan sydväst till nordöstra Indien (Assam) och norra Myanmar. Den övervintrar på Andamanöarna och Malackahalvön samt i Indokina, på Borneo och Sumatra och nordost till Ryukyuöarna.

Arten har vid flera tillfällen observerats i Europa. För ett fynd från Norge hösten 1973 och ett från Ungern 14-23 augusti 2000 har det bedömts osäkert om det rör sig om förrymda individer, medan fynden i Storbritannien (2004) och från Finland (2007 och 2012) ansetts säkerligen utgöra det.

SKEDSTORK

Platalea leucorodia

Skedstorken har sin huvudsakliga utbredning i Spanien, Grekland och norra Afrika. Den har expanderat sitt utbredningsområde i Europa norrut och häckar sedan många år i Holland vid Vadehavet med upp till 3000 par. Även i Danmark har skedstorkarna etablerat sig och häckar i dag med ca 200 par på Jylland. Man anser att skedstorken rörelse norrut möjliggörs av det varmare klimatet. Varje år ses ett antal fåglar i Sveriges södra och västra landskap och det kanske bara är en tidsfråga innan skedstorkarna på klivet över Kattegatt. Välkomna!

ROSENSKEDSTORK

Platalea ajaja

Rosenskedstorken är en amerikans art och tillhör samma familj som vår Europeiska skedstork. Precis som hos vissa arter av flamingo beror den rosa färgen på karotener som den får i sig via födan. Färgen kan variera från ljust rosa till kraftigt magenta, beroende på ålder och plats.

Fågeln förekommer från södra USA till norra Argentina, Brasilien och Västindien.

BRONSIBIS

Plegadis falcinellus

_DSC4806-Redigera
_DSC4590-Redigera

Bronsibisen påminner i formen om en stor spov med lång och smal hals, långa grönbeiga ben och en lång nedåtböjd näbb. Dess fjäderdräkt är glänsande i mörkt grönt och rött och könen är lika.

De flyger ofta i oregelbundna flockar eller i en böljande linje. De har en spovlik flykt med snabba mekaniska vingslag och korta glid.


Fpågeln häckar i varmare områden utspritt runt om i världen; i Europa, Asien, Australien, Afrika, Nordamerika, Västindien, Centralamerika och i Sydamerika. Trots denna stora utbredning anses den vara monotypisk, det vill säga den delas inte in i några underarter. Man tror att den härstammar från gamla världen och att den spred sig från Afrika till norra delarna av Sydamerika

VIT IBIS

Eudocimus albus

Bronsibisen påminner i formen om en stor spov med lång och smal hals, långa grönbeiga ben och en lång nedåtböjd näbb. Dess fjäderdräkt är glänsande i mörkt grönt och rött och könen är lika.

De flyger ofta i oregelbundna flockar eller i en böljande linje. De har en spovlik flykt med snabba mekaniska vingslag och korta glid.


Fpågeln häckar i varmare områden utspritt runt om i världen; i Europa, Asien, Australien, Afrika, Nordamerika, Västindien, Centralamerika och i Sydamerika. Trots denna stora utbredning anses den vara monotypisk, det vill säga den delas inte in i några underarter. Man tror att den härstammar från gamla världen och att den spred sig från Afrika till norra delarna av Sydamerika

VIT STORK

Ciconia ciconia


Vita Storken är folkkär som få andra fåglar, detta trots att de flesta svenskar aldrig sett en vild stork. Lite märkligt är det, men i det gamla bondesamhället häckade storkarna i Skåne, och då gärna på hustaken. Det ansågs lyckobringande att ha storkar häckande på gården och man satte upp vagnshjul och andra konstruktioner på taken för att locka till sig fåglarna. Med storkarna häckande så nära hemmen uppstod även sägner kring att storken levererade nyfödda barn till gården. Det talesättet är fortfarande väl känt i stora delar av Europa.
I Sverige kunde storkarna teoretiskt leverera barn till gårdarna fram till 1954, då en epok var över och den sista storkhäckningen konstaterade, sedan var det över och storkarna borta från Sverige. Även i övriga Europa minskade storkarna i antal. Minskningen berodde mest på utdikning av våra våtmarker, där storkarna hämtar majoriteten av sin föda i form av groddjur, sork och insekter.
Men i slutet av 1989 tog skåningarna tag i problemet med storkarnas frånvaro. Kanske var det för att man inte fann den lyckan längre som storkarna skulle föra till gårdarna, eller var det barafödandet som var för lågt. Hur som helst startades Storkprojektet. Här är en beskrivning av projektet med dess egna ord:


Storkprojektets målsättning är en vild och flyttande storkstam. Projektet har pågått sedan 1989 och drivs av Naturskyddsföreningen i Skåne tillsammans med Skånes Ornitologiska Förening. Vi föder upp och släpper ut storkpar och årsungar som ska bygga upp den vilda stammen. Vår ryggrad utgörs av ett stort antal volontärer.


Bakgrund

De första vita storkarna invandrade troligen till Skåne på 1400-talet. Därefter ökade antalet fram till 1800-talet. Från 1850 behövdes mer åkermark och en omfattande landskapsförändring inleddes som skulle bli början till slutet för storken. Våtmarker dikades ut och betesmarker odlades upp eller planterades med skog. Efter Det sista storkparet häckade 1954 på gård utmed Klingavälsån. För att få tillbaka storken startade 1989 Storkprojektet. Metoderna och storkarna hämtades från Aneboda i Småland där man ett decennium tidigare hade börjat avla stork. Det första hägnet i Skåne uppfördes på Karups Nygård inte långt från den sista häckningen. Därefter har flera hägn uppförts och även lagts ner.


Så arbetar vi

Metoderna bygger på utplantering av storkpar samt att främja en omfattande produktion och flyttning av ungstorkar varje år. I de permanenta hägnen (egentligen voljärer) bildar storkarna par och häckar ett eller flera år varefter de släpps ut. För att sprida storkarna använder vi s.k. utsläppshägn. Paren placeras i hägnet under vintern och på våren släpps de ut för att häcka. I hägnet placeras även några ungstorkar som inte släpps ut men som ska öka chansen att de utsläppta storkarna stannar på platsen. Proceduren upprepas årligen till dess att en lokal stam har etablerats. Dessa storkar övervintrar eftersom de har vistats i hägn många år.
För att bygga upp en vild stam är det viktigt att det varje år i augusti-september flyttar ett stort antal ungstorkar från Skåne. Förutom alla ungar som föds i frihet låter vi även ut alla ungar som föds i hägn komma ut för att flytta. När dessa storkar blir redo för att häcka återvänder de till Sverige och Skåne.


Projektets faser

Det huvudsakliga arbetet består nu i att sprida stammen till de bästa områdena i Skåne och att hindra vilda storkar från att övervintra. Vi befinner oss i en fas där den vilda stammen har börjat byggas upp. År 2014 häckade det första vilda egenproducerade paret i Skåne och flera storkar har återvänt. Samtidigt har vissa av dessa storkar valt att övervintra varför de inte är att betrakta som vilda. Vi släpper numera ut samtliga ungar som föds i hägn och majoriteten flyttar. För att få veta om det finns förutsättningar för en vild stam så att projektets målsättning kan uppnås behöver vi under de kommande åren mäta hur stor andel av de som flyttar som återvänder för att häcka.


AMERIKANSK IBISSTORK

Mycteria americana

Den amerikanska ibisstorken är 85–115 centimeter lång med ett vingspann på 150–175 centimeter. Den återfinns från Argentina i söder genom stora delar av Sydamerika till Centralamerika och Västindien, och norrut till södra USA.