Stormfågeln påminner om en liten och kompakt trut, men är inte alls nära besläktad med dessa. I jämförelse ser de tjurnackade och kort- och tjocknäbbade ut. Stormfågeln finns i mörk, mellanmörk och ljus fas. Den är askgrå på ovansidan, vit på undersidan och med gul näbb. Stormfåglarna häckar inte i Sverige utan ses nästan uteslutande på västkusten under höststormar. I Danmark har fåglarna dock etablerat ett fåtal kolonier på totalt ca 300 individer. Längs Norges kust har den minskat kraftigt i antal men häckar med ca 2000 par.

Vi klev av morgonflyget från Göteborg på Keflaviks flygplats. Efter en del strul lyckades vi hitta personen som skulle möta oss med hyrbilen. Skicket på hyrbilar på Island varierar inte speciellt mycket! De är alla bedrövliga och vår Suzuki Jimny var inget undantag. Man kan tro att dessa bilar som skakat över lava vägar i många år skall vara billiga, men tvärtom. Det är nästan så man drar sig för att besöka ön med tanke på hyrbilspriset. Luften på Island var magisk. Det var i slutet av juni, men bara några få plusgrader och klar hög luft. Väl inne i Reykjavik checkade vi in på vårt B&B och tog oss ner längs strandpromenaden och där var dom…På stela vingar gled stormfåglarna längs stranden och ibland upp över hustaken. Det var ju inte speciellt oväntat men en fågel som man brukar kämpa med att få se när höststormarna drar in hemma i Halland gled här i sakta gemak kring bland glassätande turister.

En gigant och en skönhet. Med sin smäckra byggnad och långa vingar har den vindarna under kontroll och oavsett väder glider hon i typisk flykt över havet. Förr i tiden…dvs på åttio- och nittiotalet, bodde jag i Sörmland och havsfågel var en dröm. Det hände att vi, när stormen nalkades, körde på natten för att komma fram till Hönö eller Kullaberg i gryningen. När vi sedan på eftermiddagen körde den dryga vägen hem igen var vi mycket nöjda om vi sett en havssula.

Nu ett trettiotal år senare är situationen en annan. Längs den svenska västkusten är havssulan ett mycket frekvent inslag. Till och med i svag ostlig vind kan man se den patrullera utanför kusten. I västliga hårda vindar kan man ofta räkna in ett hundratal sulor under en morgon! Var kommer dom ifrån och varför har de letat sig hit? Havssulan häcka i kolonier med ofta flera tusen artfränder. Det finns stora kolonier på båda sidor Atlanten, men den koloni som ligger näsmast Sverige är Norska Runde. Kolonin ligger ca 70 mil härifrån fågelvägen. Men dessa fåglar tar inte fågelvägen, utan färdas över havet, så sträckan är säkert minst det dubbla. Jag vet inte varför de ökar i våra farvatten, men ändrade beteenden brukar bero på födotillgång, och så är det säkert även här. Jag gissar att tillgången på fisk runt de stora kolonierna är sämre, så fåglarna ger sig ut på längre utflykter än förr.

Klykstjärtad stormsvala häckar på oåtkomliga öar, främst på Norra halvklotet i de kallare norra delarna av Atlanten och Stilla havet. Den förekommer också i mindre antal som häckfågel utanför Sydafrikas kust.Utanför häckningstid förekommer den pelagiskt över stora delar av Stilla havet och Atlanten. Den håller sig då främst på norra halvklotet men i Atlanten förekommer den så långt söderut som till Brasiliens sydkust och utmed Afrikas väst- och sydkust.
I svenska vatten är den en regelbunden men sällsynt gäst främst utmed Skånes, Hallands och Bohusläns kuster vid starka västliga vindar. Den har även observerats i inlandet, men då handlar det oftast om fynd av döda individer efter mycket kraftiga stormar. Den observeras mycket sällsynt i Östersjön.

Kustlabben häckar runt om hela de nordliga delarna av det norra halvklotet. Den är helt bunden till kusten och flyttar långväga på vintern till sina övervintringsområden söder om ekvatorn. Kustlabben är en opportunist och äter det mesta från fisk, fåglar, och gnagare till insekter och bär. Men de flesta av oss förknippar nog labbarna med sin strategi att jaga ifatt andra fåglar tills dess att de släpper sitt byte eller spyr upp det som de har i krävan. Den här jakten kan vara svindlande och labbarna flyger mycket snabbt och manövrerar med nästa overklig precision.

Kustlabben finns i tre färgvarianter, eller s.k morfer. En ljus, en mörk och en mellanmorf.

Kustlabben kan lätt förbises och passera som en mörk mås. Linné klassade labben som en sådan och hans underbara beskrivning och logik finns att läsa i "Linné i Västergötland" - från 1746:

"Elof kallades här den svartaktiga fiskmåsen, som icke själv kan slå ned i sjön att fånga fisk, utan endast är skapad till rövare bland fiskmåsarna. Man såg med nöje huru denna kosacken förföljde de andra fiskmåsarna så snart de fått någon fisk, ... fiskmåsen måste spy ut den fisk han fiskat och redan inpackat. Denna egenskapen att lätt vomera har skaparen använt att uppehålla vår elofske famili; ty som fiskmåsarna ofta fiska mer än de böra, så hava de också väl råd, att giva skatt åt Svartlasse; men däremot har naturen likväl så lagat, att denna labben ej allt för mycket får öka sig, varföre han ock är den raraste av alla måsarna."

Vid Borgafjordur var det ett tiotal kustlabbar som ständigt jagade de tretåiga måsarna och lunnefåglarna. För att lunnen skulle lyckas få hem sin fångst var de i princip tvungna att landa rakt ner i bohålet. Om de först slog sig ner i gräset, om så bara några sekunder, var labbar (och faktiskt även de tretåiga måsarna) där och försökte stjäla fångsten. När man ser lunnefågeln komma inflygande mot land med sitt byte går det fort. Labbarna ligger högt ovanför och ser ut en lunnefågel att attackera, och sedan går det undan. Lunnarna ser ut att stå stilla när labben klipper igång de falkliknande vingarna och jagar ifatt lunnen, som oftast kastar sig rakt ner i vattnet för att komma undan och på så sätt förhoppningsvis räddar fisken som fångats åt barnen.

Storlabben är en stor och tung, gråtrutsstor fågel men en längd på mellan 50 och 58 centimeter och ett vingspann på 125 till 140 centimeter. Den förekommer i norra Atlanten och häckar på öar och utmed kuster bland höga klippor eller på fuktiga höglänta kusthedar på Svalbard, Jan Mayen, Björnön, Island, Färöarna, Norge och Storbritannien. Storlabben är en flyttfågel och under vintern lever den mestadels pelagisktoch förekommer över ett mycket större område av Atlanten. Bland annat utanför Kanadas och Nordamerikas kuster men merparten återfinns från Biscayabukten till vattnen utanför nordvästra Afrika, och ett antal tar sig också in i de västra delarna avMedelhavet.

I Sverige är storlabben en sällsynt gäst och ses främst vid höstliga stormar uteftervästkusten.

Storlabbarna häckade upp på den gräsbevuxna platån, högt ovan havet. Vandringen från stranden upp över rullgruset var krävande, men med vetskapen om vad som väntade där uppe hölls energin på topp. Det löpte en vandringsled längs öns norra brant, och i slutet på den kom man fram till klipporna som hyser en koloni lunnefåglar. De flesta besökare på Ingólfshöfði har detta som sitt mål, men mitt var storlabbarna. Dom häckade på heden i anslutning till vandringsleden och vid den här tiden på året låg honorna och ruvade. De tittade bara upp på oss som vandrade längs stigen, och var nog relativ vana vid besökare. Jag lät de andra i sällskapet passera vidare och stannade kvar och tog fram kameran. Nu började oron sprida sig i labbkolonin och dagens fältslag var på väg att inledas! Alla labbarter är kända för att försvara häckningar med att från höjd dyka rakt ner mot inkräkarens huvud, och så även storlabbarna. Det skiljer sig dock en hel del att bli utsatt för kustlabben eller fällabbens "vrede" gentemot storlabbarnas. Betänk att en storlabb har ett vingspann på upp emot en och en halv meter och att fågeln väger ca ett kilo. Man kan jämföra storlek och vikt med en ormvråk. När storlabbarna bestämde sig för att jaga bort mig kom de inflygade, ofta två och två, i ögothöjd och med hög hastighet. Jag tror inte det finns en fotograf i världen som då står kvar och håller kameran med stadig hand. Storlabben har med detta kraftfulla avvisande betende i princip bara havsörnen som sin naturliga fiende. Fjällrävar och andra däggdjur göra sig inte besväret att försöka närma sig en häckande storlabb.

Jag värjde mig mot attackerna genom att hålla upp stativet högt i luften, packade sedan undan kameran och övergick till att under lite mer stillsamma former titta på lunnefåglarna.

Bredstjärtad labb häckar cirkumpolärt i arktiska delar av Nordamerika, Europa och Asien. Vintern tillbringar den till havs på södra halvklotet.

Denna art ses ibland vid den kallare årstiden i Sverige, både vid väst- och östkusten.