SMÅLOM

I Sverige är det nog så att storlommen är folkkär, medans smålommen får anses vara lite av en doldis. Kanske inte helt en doldis då den är Värmlands landskapsfågel. Historsikt kallades både stor- och smålom bara för lom. Namnet kommer troligtvis från lom som i lomhörd, skrik-hörd, alltså fågeln som skriker högt. Smålommarna häckar i mindre tjärnar, ofta omgivna av skog. I Sverige är beståndet som störst i Bergslagen, Värmland och Dalarna. I tjärnen föds ungarna upp, men de vuxna fåglarna fiskar i större vatten i anslutning till häckplatsen. Som alla lommar har smålommen benen placerade längs bak på kroppen, varför den inte kan gå. Boet läggs nära vattnet och fågeln förflyttar sig dit genom att ligga på mage och skjuta på med fötterna. På höst och vår flyttar stora mängder lom längs de svenska kusterna. På håll kan det ofta vara svårt att se skillnad på stor- och smålom genom försöka se skillnader i dräkten. En bra karaktär för smålommen är då att den ofta ser kutryggig ut.

Vid Floin, på södra Island finns en vidsträckt grässlätt strax innanför kusten. Platsen är känd för sitt stora bestånd av smålom. Jag anlände dit en natt i början av juli. Trots klockslaget lyste solen upp slätten med ett guldfärgat ljus. Hela omgivningen var stilla och helt tyst. Efter några timmar hördes de första lommarna ropa tvåstavigt och lite mystiskt. Fåglarna lämnade snart de små gölarna för att flyga ner till viken och fiska. Det fanns en stig som var tillåten att gå även under häcktid och jag gav mig försiktigt ut. Det var små gölar överallt, och de flesta hade ett lompar, ofta med en eller två ungar. Jag blev bara sittande. Det var nästan så jag glömde ta upp kameran. Att få vistas i lommarnas värld, alldeles ensam en natt och ha fåglarna ropa och flyga över mitt huvud var mäktigt och oförglömligt. Om man vill studera eller fotografera smålom i Sverige kan man med fördel besöka Knuthöjdsmossen utanför Hällefors där fåglarna är vana vid besökare och oskygga.