STORLOM

För många är storlommen en kändis. Av någon anledning har just denna fågel fått en speciell plats hos oss svenskar. Kanske beror det på den grafiska skönheten, kanske beror det på de trolska vatten den ofta ses i eller också beror det på lommens klagande mytiska läte i sommarnatten. Storlommen är något av en bjässe med sina 70cm i vattenlinjen och upp emot 120 cm vingspann! Har man en gång fått förmånen att se en storlom i sommardräkt på nära håll glömmer man det aldrig. Lommarna anländer till Sverige i April-Maj och häckar i princip i hela landet från Skåne till nordligast Lappland. Dom lämnar oss igen under September-Oktober. Man hittar storlommarna i klara fiskrika sjöar. Om sjön är större kan den hysa många par lom, men i mindre skogsjöar håller oftast bara ett par till.

Fågeln har benen placerade längs bak på kroppen, vilket är ypperligt när man skall simma eller dyka, men har sina begränsningar om man skall gå. Pinvinerna har fått ordning på detta, men inte lommarna. Av den anledningen ligger oftast boet i strandkanten. Man kan även finna boet någon meter upp från stranden, dit fågeln kan hasa sig. Om man skulle råka störa en ruvande lom kommer hon med största sannolikhet att kasta sig i vattnet med ett plask, omedelbart gå i undervattensläge, för att sedan dyka upp långt ut i sjön där hon knorrande skulle simma av och an. Med lommens bo så nära stranden är det även mycket känsligt för störning. Motorbåtar, vattenskotrar och vattenskidåkning som river upp svallvågor kan lätt haverera häckningen. Det är alltid en kamp mellan människans intressen och de uråldriga vanorna som fåglarna har.

Barndomens oändliga somrar tillbringade jag ofta vid sjön Mellanmarviken i Sörmland. Redan innan jag kunde stava till lom kommer jag ihåg de vuxnas förmaningar: ”var nu inte för ljudliga när ni badar, ni kan störa lommarna”. Jag hade ingen aning om vad en lom var och när de pekade ut i sjön och visade var lommarna låg, såg jag bara en eller två svarta klumpar lång bort och kunde inte förstå vad som var så speciellt med dem. Vartefter åren gick och fågelintresset bet sig fast återkom jag dock ofta till denna plats, gärna i skymningen, för att framförallt höra lommens klagande rop över sjön.
Även bland fågelskådare har lommen en särställning. Längs hela vår kust kan man se lommarna sträcka förbi under sin flytt till och från de nordliga häckplatserna. Så fort en eller flera lommar nalkas är det som fågelskådarna med vördnad säger ”här kommer en lom…” och alla riktar sina kikare mot den oavsett hur många som redan sträckt förbi de dagen. Lommen är en magnet som inte lämnar någon oberörd.

Att fotografera storlom är spännande och det finns ett enkelt knep. När man närmare sig sjön kan på avstånd se i vilken vik lommarna ligger och fiskar . Man kan sedan med fördel smyga sig ner mot vattnet och gömma sig bakom ”en gran”. När lommen sedan dyker springer man ner, lägger sig på mage och fotograferar lommen när den kommer upp till ytan. Man kan sedan avlägsna sig vid nästa dyk och på så sätt inte störa det minsta!

Den häckar i Kanada, i delar av norra USA, på Grönland och i Alaska. Det finns också en liten population på cirka 300 par på Island. Arten övervintrar utefter havskuster och på större sjöar i Nordamerika, norra Europa och Brittiska öarna. Svartnäbbad islom anses vara monotypisk, det vill säga att man inte delar upp världspopulationen i underarter. Fågeln på bilden är en islänning!