Fiskmåsen är mycket lik gråtruten, men betydligt mindre och klenare bygd. Framförallt näbben skiljer där gråtruten har en kraftig näbb med en orange fläck på. Den häckar över stora delar av det norra halvklotet. Generellt kan man säga att den häckar cirkumpolärt mellan 50:e och 70:e breddgraden utom på Grönland och i östra Kanada. Den återfinns i hela Skandinavien och förekommer såväl vid kusterna som inne i landet. Oftast är den bunden till vatten, men man hittar den idag även i stadsmiljöer där den är en allätare som inte sällan återfinns i närheten av uteserveringar och sopstationer.

Trots att fiskmåsen faktiskt är en riktigt snygg fågel är det inte dess graciösa framtoning de tänker på när illvilliga tungor benämner våra huvudstadsinnevånare ”fiskmåsar”. Men det har inte så mycket med ornitologi att göra så de går vi inte in närmare på här :-)

Gråtruten påminner mycket om fiskmåsen men är betydligt större och kraftigare. Vingspannet kan uppgå till nära på 150cm och är den har således bredare spann än exempelvis ormvråken.

Tidigare behandlades gråtruten som en art med många underarter. Senare DNA-forskning har delat upp det så kallade gråtrutskomplexet och många underarter har idag artstatus. Gråtruten delades idag upp i fyra olika arter där de övriga är: kaspisk trut (Larus cachinnans), medelhavstrut (Larus michahellis) och armenisk trut (Larus armenicus). Dessa tre trutar ansågs alltså tidigare vara underarter av gråtrut. Uppdelningen grundar sig på att dessa fyra arter inte hybridiserar speciellt ofta och att de har olika läten och utseende (om än subtila skillnader). Den genetiska skillnaden är däremot ganska liten, vilket indikerar att artuppdelningen rent evolutionärt skett nyligen. (källa Wikipedia)

Silltruten är en smäcker måsfågel med länga smala vingar, mörk mantel och gula ben. Om ni vistas både längs den östra och västra delen av Sverige har ni kanske sett det anmärkningsvärda? Silltrutarna ser olika ut på ostkusten och västkusten! Så är det, i ost häckar ”östersjösilltrut” (Larus fuscus fuscus) och på västkusten återfinns i stället ”nordsjösilltrut” (Larus fuscus intermedius). De är snarlika, men östersjövarianten har en överlag mörkare ovansida. Vi har faktiskt en rad arter som uppträder med olika raser inom landets gränser. Exempelvis gulärla, gransångare, blåhake och storskarv.

Winnerbäck sjunger i Utkast till ett brev  ”Jag hör en kräftskiva nere från gatan och
silltrutar uppe från taken”. När jag först hörde den textraden tänkte jag att ” nja, silltruten är nog mer bunden till skärgården än taken i Stockholms innerstad. Men senaste decennierna har trutarna mer och mer flyttat in i staden och är idag en vanlig granne till er med takvåning i huvudstaden. Grattis!

Silltruten är en utpräglad flyttfågel. Siltruten Sigge föddes på Fjäderholmarna i Stockholm och försågs där med en radiosändare. Du kan läsa om Sigges fantastiska flytt till Victoriasjön i Afrika här:

https://birdlife.se/category/silltruten-sigge/

Havstruten är Europas största måsfågel och har ett vingspann på upp emot 170 cm. Det är lika stort som exempelvis gråhägern. Det är en i det närmaste kunglig uppenbarelse när man ser havstrutsparet stå på sin sten en bit ut i havet helt obesvärade av vinden och stänket från vågorna. Havstruten är inte ovanlig, men betydligt fåtaligare i Sverige än exempelvis gråtruten. Den häckar vid kusterna och håller helst till på de yttre holmarna och skären. Mera sällan påträffas den i det inre av landet, men häckar vid de större sjöarna. Så länge det finns öppet vatten övervintrar den i Sverige.

Havstruten är en opportunistisk fågel vad gäller föda och är i det närmaste en allätare. Den lever främst av fisk, som den fångar levande, men kan anpassa sin föda utifrån förhållanden. Den födosöker på soptippar, tar fågelungar och ägg, lever av as, avfall och kan döda försvagade sjöfåglar.

Vitvingade truten häckar i arktiska områden i Kanada och på Grönland. De nordligaste populationerna är utpräglade flyttfåglar och övervintrar från Nordatlanten så långt söderut som Brittiska öarna och de nordligaste staterna i östra USA. Några fåglar övervintrar i de Stora sjöarna. Vissa populationer som häckar längre söderut, som på Grönland, förflyttar sig bara ut till kusten efter häckningstiden.

Vitvingad trut delas upp i tre underarter:

Larus glaucoides glaucoides – nominatformen häckar på södra och västra Grönland. Vintertid uppträder den så långt söderut som norra Europa.

Larus glaucoides kumlieni, häckar i nordöstra Kanada, på Baffinön och nordvästra Ungavahalvön. Den övervintrar så långt söderut som norra USA. Den har fått det officiella namnet baffintrut.

Larus glaucoides thayeri – häckar från Hudson Bay till västra Grönland. Den övervintrar i västra Nordamerika från British Columbia.

Underarten thayeri behandlades fram tills nyligen ofta som en egen art, thayertrut, och vissa gör det fortfarande. Studier visar dock att den studie som ligger till grund för det synsättet präglas av en mängd vetenskapliga felaktigheter, varför arten numera vanligen betraktas som underart till vitvingad trut.

Rödnäbbad trut är en elegant medelstor trut med en hos adulta fåglar arttypisk mörkröd näbb med blek spets. Den är en endemisk häckfågel för Medelhavet där den förekommer lokalt från områden kring Gibraltar sund i väster till Cypern i öster.Den absoluta merparten finns idag i Spanien där kolonin vid Ebrodeltat hyser hälften av världens alla rödnäbbade trutar.  Fågeln har aldrig påträffats i Sverige. 

Vid 1800-talets början fanns skrattmåsen endast i några fåtal par på Gotland, Skåne och Öland. Senare 1890 konstaterades de första häckningarna i Tåkern och Hornborgasjön och det var då arten började etablera sig mer allmänt i landet. Under 1920-talet tog expansionen riktig fart och fortsatte så fram till 1970. Den svenska populationen beräknades då till 270.000 par. Bara i Tåkern fanns då en koloni på 15.000 häckande par. Antalet skrattmåsar i Sverige har sedan sjunkit kraftigt och beräknas nu vara mer än halverad mot 70-talet, runt 90.000 par beräknas nu finnas kvar. Orsaken till minskningen är inte helt klarlagd men det kan vara försämrade häckningsmiljöer och ökat minkbestånd.

Till skillnad mot övriga måsarter så har skrattmåsen ett mer flexibelt häckande. Ibland händer det exempelvis att en stor koloni plötsligt försvinner för att sedan kanske slå sig ner på ett ställe där det aldrig häckat tidigare. Det finns ringmärkningsresultat som visat att skrattmåsar som kläckts i Sverige sedan har häckat i England.

I slutet på juli eller början på augusti flyttar merparten av skrattmåsarna söderut. En del så långt ner som till Medelhavet. En intressant iakttagelse är att när skrattmåsarna kommer tillbaka igen på våren har de sin sommardräkt klar med sitt chokladbruna huvud, medan de skrattmåsar som övervintrat i Sverige fortfarande har kvar sin vinterdräkt.

[Källa www.fageln.se]

Vår minsta och minst kända måsfågel. Den trivs bäst vid grunda träsksjöar, träskliknande havsvikar, men trivs även på småholmar i inre skärgården. Den uppträder gärna kolonivis och är ofta tillsammans med skrattmåsar eller tärnor. När man ser en dvärgmås brukar första reaktionen vara ”tärna”. Den flyger på lätta vingar och fångar insekter i luften eller från vattenytan varför den ger ett tärnliknande intryck. När man ser dvärgmåsar på flytt längs kusten flyger den på stadigare vingar och här skall man vara uppmärksam på att unga dvärgmåsar och unga tretåiga måsar har snarlik fjäderdräkt. Storlek, huvudform, flyktsätt mm avslöjar dock arttillhörigheten.

I Roxen var det en stor skrattmåskoloni. Varje vår uppehöll sig ett fåtal dvärgmåsar bland den ofantliga mängden skrattmås. Jag hade stått i det yttre tornet och letat och funnit två dvärgmåsar. På väg tillbaka till bilen träffade jag en herre som stod med tuben och på håll spände in myllret av skrattmås. Han frågade om jag sett några intressanta arter och jag svarade att jag hade hittat ett par dvärgmåsar. –”Ett par!” utropade han ”det är ju hundratals dvärgmåsar”. Nog har jag varit med om att felaktigt artbestämma fåglar, det händer hela tiden och även den bästa. Men att felbestämma en hel måskoloni måste vara lite unikt :-)

Tretåiga måsen anses vara Noratlantens vanligaste fågel. Den häckar i stora kolonier längs den norska kusten. I Danmark finns det bara tre små kolonier och i Sverige häckar den endast på ön Nidingen utanför den Halländska kusten. Fåglarna började häcka här 1967 och har sedan dess en stabil liten koloni på ett 40-tal par. Tretåiga måsarna på Nidingen häckar i fönsternischer på fyrarna samt på ett sjömärke. Vid ett fåtal tillfälle har det även påträffats häckningar på Fladens kassunfyr och på en liten ö utanför Onsala.

Vid en första anblick är tretåiga måsen mycket lik en fiskmås. Man kan lära sig se skillnad på dräktkaraktärer såsom huvudform, den kolsvarta vingspetsen hos ”tretån” mm, men ut över havet behövs det knappast. Tretåiga måsen är en sann havsfågel och det avslöjas direkt på flykten. Är det blåsigt bemästrar den vinden och havet på ett utsökt sätt.

Vithuvade måsen påträffas längs Mexicos västra kust och i Kalifornien. Man uppskattar att det finns ca 15.000 individer och 90% av dessa häckar på en enda liten ö (Isla Rasa) i Kaliforniaviken i Mexico.Måsens utseende är helt unikt bland sina släktingar. Ungfåglarna är mycket mörka och ger snarare intryck av en labb. De vuxna fåglarna är mycket distinkt tecknade med mörk kropp och vitt huvud. Näbben är klarröd, ofta med en svart spets, medan benen är svarta och irisen mörkbrun med en röd s.k orbitalring runt.

Den sotvingade måsen förekommer i södra USA och norra Sydamerika.

Sotvingad mås heter ”Laughing Gull” på engelska, dvs skrattmås. Detta namn har den fått för sitt skrattande läte. I verket Ornithologia, skriven av Mathurin Jacques Brisson 1760, beskrivs sotvingad mås och skrattmås (Larus ridibundus) som olika underarter av arten Gavis ridibunda. När Linné taxonomiskt skulle beskriva skrattmåsen, utgick han därför ifrån det engelska namnet Laughing Gull, varför både det vetenskapliga namnet ridibundus och det svenska trivialnamnet refererar till "skratt". Skrattmåsen har dock inte ett skrattande läte men detta kände inte Linné till eftersom skrattmåsen inte häckade i Sverige på 1700-talet då han beskrev den.
[källa Wikipedia]

Svarthuvad mås häckar i kolonier i stora vassruggar eller våtmarker, eller på öar i sjöar. Där populationen är liten bor den ofta i kolonier med skrattmåsar. Den är i huvudsak Europeisk och uppträder frekvent i Sverige. Här är den ännu ingen permanent häckfågel, men antalet häckningar ökar och det är nog bara en tidsfråga innan den anses vara svensk på riktigt :-)