ALFÅGEL

Alfågeln är en skönhet. Alfågelhannens ljusa fjäderdräkt på vintern, och de långa stjärtspröt ger ger den ett graciöst uttryck. Namnet alfågel är onomatopoetiskt och syftar till fåglarnas fantastiska läte som brukar bokstaveras ungefär ”a-a-i”. Alfågeln har en cirkumpolär utbredning och häckar i arktiska och högarktiska områden på Island, i Skandinavien, Svalbard, Ryssland, Grönland, Kanada och Alaska. Den övervintrar bland annat i Östersjön.

Förr var alfågeln en viktig fågel för folkhushållen om vintern kring kusterna där den förekom i yttre havsbanden. På vissa platser, exempelvis i södra halvan av Östersjön spände man upp nät över trånga sund på långa störar och fångade fåglarna när de flög in i dem. Denna fångstmetod beskrivs så tidigt som 1555. Det främsta hotet idag mot det europeiska beståndet är fartygs illegala oljeutsläpp ute till havs. Årligen dör, bara i Östersjön, tiotusentals, och vissa år hundratusentals, oljeskadade alfåglar. En annan vanlig dödsorsak vintertid är att de fastnar i fiskenät och drunknar. I Sverige kategoriseras alfågeln som starkt hotad.

1983 gjorde jag militärtjänstgöring. Som en del i utbildningen placerades vi på radarstationen vid Hoburgen på Gotland, mitt i vintern. De flesta av mina kurskamrater såg det som den ultimata bestraffningen, medans jag med spänning såg fram mot att få ströva längs södra Gotlands folktomma stränder och kanske hitta några spännande fåglar, och uppepå allt i hela två månader. Vilken gåva! Det var verkligen magiska dagar. Alfåglar, ejder och en hel del simänder uppehöll sig utanför udden och skärsnäpporna kom ofta i en liten flock och mötte mig på promenaden, helt oskygga. Trots alla dessa goda minnen är det ett som fastnat mer än alla andra. Längs stränderna låg otaliga helt oljeindränkta alfåglar. Några levde fortfarande, med de allra flesta var döda. Det är sådana händelser som får mig att stanna upp och fundera på vad vi håller på med under våra få dagar här på jorden. Inte är det att förvalta med omsorg i alla fall!