Blåvingad årta häckar i USA, Kanada och i Alaska. Den har setts ett 40 tal gånger i Sverige. Hannen i praktdräkt är lätt att känna igen på det blåaktiga huvudet och den halvmånformade vita bågen framför ögat.

Mitt ute på prärien, i mitten av USA i Kansas, ligger naturreservaten Quivira och Cheyenne Bottoms. Jag tror inte det är speciellt många européer som besöker det här området, men jag kan verkligen rekommendera det.

Lämpliga rastplatser för alla de änder och vadare som skall häcka i norra USA och Kanada är ovanliga i centrala USA och man uppskattar att ca 70% av alla änder som sträcker upp över kontinenten stannar, vår och höst, och rastar i dessa reservat (som ligger bara 8 mil från varandra). För mig var det magi. Jag anlände i Quivira i gryningen den 31/3. På väg upp mot reservatet såg jag en liten flock kalkoner ute på ett av fälten och en ensam prärieuggla på en vall längs vägen. Jag hade förberett mig ganska dåligt och jag hade väldigt låga förväntningar på vad jag skulle se för fåglar, det var ju trots allt fortfarande bara mars. Jag åkte längs en liten å, och där simmade en ensam amerikans kopparand. Entusiastiskt tog jag säker 50 bilder på fågeln i det svaga morgonljuset. Väl på plats vid de första dammarna började skådespelet. Otroliga mängder änder, och för en svensk skådare bara efterlängtade arter. Blåvingade årtor, kanelårta, buffelhuvuden, ringänder mm fyllde dammar och åar. Många av de små vägarna var översvämmade och framför min jeep på vägen sprang gulbröstade snäppor, dvärgsnäppor och större gulbenor och skrikstrandpipare. Det blev bara en dag på plats.

Morgon nummer två hade jag bokat att sitta i ett gömsle för att få se präriehönsens spel, men ett oväder med störtskurar satte stopp för detta. Det kommer förhoppningsvis att bli fler tillfällen, både för att se änderna, vadarna och präriehönsen.