EJDER

Ejdern är en av mina absoluta favoriter bland de svenska fåglarna. Det är svårt att förklara varför, men ejdersträcket, utseendet, sättet de provianterar på och deras extremt kraftiga och effektiva flykt bidrar till att jag dras till ejdrarna. Dom finns runt större delen av våran kust, men det största beståndet hittar man på ostkusten och kring Stockholm skärgård. Men man kanske skulle säga ”hittade” istället? Något har hänt med vår ejderstam. Man räknar med att ejderpopulationen var som störst i mitten 1990-talet, men efter det har något drastiskt hänt vad gäller antal fåglar, främst i Östersjön. Siffrorna skiftar i olika rapporter, men alla är eniga om att ejderstammen åtminstone har halverats i Sverige, och detta utan att orsaken riktigt kunna fastslås! Det finns en rad faktorer man tror spelar in, och som så ofta är det nog en kombination av dessa som är den riktiga förklaringen. När man studerar miljöfrågor och exempelvis klimatförändringar, där förändringar sker relativt långsamt, är det viktigt att man sätter det i ett längre historiskt perspektiv, och så även när det gäller ejderpopulationens storlek och i det historiska datat hittar man något högst anmärkningsvärt.

Det finns fyra dykänder i Östersjön som lever av bottenfaunan, exempelvis musslor. De är sjöorre, svärta, alfågel och ejder. Utvecklingen har pekat åt samma negativa håll för alla dessa arter. Att räkna fåglar över ett så pass stort område som Östersjön är naturligtvis svårt. Ejdern övervintrar dock i stora flockar på utsjöbankar, där man kan uppskatta beståndets storlek. Detta i kombination med sträckräkning i samband med flytten och inventering av häckande fågel ger en god uppskattning av fluktuationer i beståndet.

Det råder ingen tvekan om att bestånden halverades mellan ca 1990 och 2010, men om vi går tillbaka i tiden visar det sig att beståndet i princip tiodubblades mellan 1950 och 1985! Här får forskarna således två frågor att försöka reda ut. Till en början vad som orsakade den kraftiga ökningen, och varför nu stammen avtar i en oroande takt. Minskningen tillskrivs en rad faktorer såsom tiaminbrist, predation (havsörn och mink) och jakt (främst i Danmark). Men den stora ökningen innan 1990 berodde nog till största del på att Östersjön var kraftig övergödd vilket ledde till en onaturligt bra tillgång på ejders föda, blåmusslor. Så det kan nog vara så att ejderstammens minskning är ett tecken på att Östersjön börjar tillfriskna!

Jag hade varit ute i Torslandaviken ett antal gånger senaste veckan. Syftet med besöken var att försöka hitta, och gärna fotografera, de berglärkor som uppehöll sig i området kring mudderfältet. Vid varje tillfälle såg jag en lite ejderflock som födosökte ganska nära land i en av vikarna. Jag har massor av bilder på fåglarna, men den där riktiga närbilden, gärna när musslor spisas saknades i samlingen. Jag bestämde mig för att besöka viken i gryningen, när ljuset ger goda fotomöjligheter.

Jag var på plats en bra stund innan solen gick upp. Placerad på liggunderlag och med ett kamoflagenät draget över mig var jag i stort sett osynlig för fåglarna. När man ligger under nätet får man ligga still. Inga yviga rörelser och inte ständigt byta ställning, trots att om inte träsmaken, så i varje fall stensmaken får kroppen att värka. Ejderflocken hade lämnat nattens stenar och dök i den inre delen av viken. Sakta rörde de sig längs strandlinjen och kom närmare mig hela tiden. Fotoljuset började bli i det närmaste idealiskt, och pulsen steg lite. Det var ingen tvekan om att jag skulle få hela flocken precis framför ett väl inställd kamera, med 500 mm linsen monterad och klar att avfyras. När de första bilderna tagits, dock på lite väl lång avstånd började alla fåglarna, i lite högre hastighet, lämna stranden. Efter bara några minuter låg dom mitt ute i viken, lång borta från mig och mitt kamoflagenät. Vad hände? Jag hade garanterat legat stilla och kunde absolut inte ha stört fåglarna. Då rasslade det till och två sportfiskare satt ner sina dragväskor ett tiotal meter från mig. Den ena killen kom fram och frågade vad jag fotograferade. Naturen tillhör ju alla, så det var bara att artigt svara att den här morgonen hade fotolyckan varit begränsad, sedan packa ihop sina saker och med värkande kropp hitta på något annat att göra denna morgon.