KRICKA

Krickan är vår minsta and och hannen är vackert tecknad med brun-orange huvud och en bred grönskimrande mask över ögat och bak i nacken. På lite håll och med dåligt ljus kan det vara svårt att se färgerna och då är den gula undergumpen ett bra kännetecken, som brukar ses väl även i handkikaren på relativt långt håll. Honan är i princip en kopia av gräsandshonan, men bara hälften så stor. Krickan är spridd i hela riket och ett härligt vårtecken i samband med islossningen (om det nu varit fruset) i mitten av mars när de börjar anlända från övervintringslokalerna i Holland och Storbritannien.

1989 stod jag en dimmig höstmorgon i fågeltornet. Det var i slutet av augusti, och jakttiden på bland annat gräsand, bläsand och kricka hade just inletts. Jag var lite besviken då jag hade gått upp tidigt och väl framme vid tornet insåg jag att det riggades för andjakt ute i reservatet. Skit också! Kan inte dessa små änder som kanske flugit från häckplatser i Norrland och nu skulle hämta energi i Östergötland under ett par dagar få göra det utan att riskera att bli skjutna?
Det flög upp en liten flock med änder i dimman, men jägarna var inte beredda och flocken klarade sig och flög ut mot tryggheten i sjön. Efter detta blev det åter stilla och de fåglar som fanns där ute hade vett att hålla sig på marken och undgå eventuella hagelskurar. Jag tog en kopp kaffe och spanade lite över sjön när det igen brakade till i vasskanten och en flock på ca 10 brushanar lyfte och flög ut över maden. Pang! En hagelsvärm gensköt flocken och flera brushanar föll till marken.

Jag har själv reagerat felaktigt när det gäller att skilja på änder och större vadare, åtminstone min första reaktion när fåglar just tar till vingarna. Nu är det ju så att jag bara har kikare och kamera, så mina misstag är lätta att korrigera. Jagar man har man dock ett helt annat ansvar att faktiskt veta vad man skjuter på!
Jag stod kvar i fågeltornet länge och väntade ut jägarna. När de sedan var på väg tillbaka till sina bilar sprang jag i kapp herrarna och konfronterade dem med fakta och att vad de gjort var straffbart. Jag hade väntat mig tuffa grabbar som försökte negligera händelsen, men tvärtom. De var mycket ångerfulla och den yngsta killen, som hade skjutit, var nog bara i femtonårsåldern och han var i det närmaste gråtfärdig. Jag tröstade honom lite med att säga att alla kan göra misstag och att jag gärna skulle ta med honom ut i fågelmarkerna om han ville lära sig mer. Jag lät självfallet händelsen passera och jag tror nog att det resulterade i något positivt i ortens jägarkår, då åtminstone en jägare insåg att man måste kunna sin fågelfauna, även i eklipsdräkt och dimmiga förhållanden, om man skall rikta vapnet mot den och trycka av.

Händelsen var viktig även för mig. Jag ringde Jägarförbundet och fick kontakt med den person som höll i utbildningen för jägarexamen i stan. Under ett antal år höll jag sedan i utbildningspassen som behandlade ”Artkännedom-fåglar” och jag hoppas och tror att det väckte ett brett intresse för vår fågelfauna hos åtminstone vissa av deltagarna.