HAVSÖRN

Vi brukar säga att havsörnen är Sveriges största fågel, och så är det nog, men det beror faktiskt lite på hur man mäter. När det gäller vingspann har havsörnen ca 2.5 meter mellan vingspetsarna. Det är lika imponerande spann som tranorna har. En havsörn kan väga hela 7kg, men det får nog anses som en lättviktare i jämförelse med knölsvanen som kan väga hela 12kg!! (Det gör knölsvanen till världens tyngsta flygande fågel). Men överlag brukar vi som sagt klassa havsörnen som herre på täppan i vår fågelfauna.

I början av -70 talet var havsörnen på väg att försvinna helt från Sverige. Miljögifterna (DDT/PCB) gjorde äggskalen så tunna att äggen gick sönder vid ruvningen. 1973 föddes endast 6 ungar i Sverige, och situationen var pressad även i många andra länder. 1924 fredades havsörnen i vårt land, efter en 100 år lång period av intensiv jakt och förföljelse. Det som då återstod var några små bestånd på ett 50-tal par. Det är svårt att förstå att en sådan majestät blir offer för människans ”vrede” och att den hatas så till den milda grad att den i princip utrotas. Det borde berott på ett rent missförstånd då havsörnarna inte jagar på land och den fisk och andfågel de tar inte på något sätt kan ha påverkat människans tillgång på mat. Trots fridlysningen gick utvecklingen åt fel håll i mitten av 1900-talet. Miljögifterna (DDT/PCB) gjorde äggskalen så tunna att äggen gick sönder vid ruvningen. 1971 startades Projekt Havsörn, som på ett imponerande sätt, år efter år, arbetat med skydd av häckplatser, bobevakning och giftfri utfodring. Oftast helt ideellt!

Idag uppskattar man beståndet i Sverige till ca 800 häckande par och det torde ha kommit ca 1000 nya fåglar på vingar i år (ca 70% av häckningarna lyckas, och paren får i snitt ut 1.8 ungar/häckning). En härlig utveckling!

Det satt en adult havsörn ute på en av stenarna vid västrevet vid Ottenby. I klorna kunde man se en ejderhona. Det märkliga var att ejdern inte var död, utan vred sig hela tiden för att tas sig loss. Örnen satt på det sättet mycket länge, och ådan fick fortsätta lida. Efter säkert 30 minuter släppte örnen plötsligt ejdern, som skadad simmade bort från stenen. Märkligt! Jag fattade ingenting av vad jag såg. Det är mycket energikrävande för en örn att jaga, och att den sedan släpper bytet utan att äta upp det trodde jag inte existerade. Var det något fel på bytet? Var det något fel på örnen? Strax därefter kom dock en örnunge flygande, och i en svepande rörelse gick den ner och plockade den skadade ejdern.

Det är inte bara vi människor som är curlingföräldrar!