KUNGSÖRN

Förvisso är havsörnen något större, men när man står inför synen av en kungsörn håller man andan och ödmjukt tar in naturens under när det presenteras på sitt allra kraftfullaste och ståtligaste sätt. Det är dock tyvärr inte alla som håller med, vare sig historiskt eller idag, och det är för mig helt ofattbart. Under 1800- och 1900-talet skedde en intensiv förföljelse på både havsörn och kungsörn och antalet fåglar minskade oroväckande. Trots att de fridlystes i början av 1900-talet slutade inte jakten eller artens nedgång. Skottpengar var inblandade, bon förstördes och förgiftad mat placerades ut i områden där man visste att det fanns örn. Man hävdade bland annat att kungsörnarna var ett hot mot barnen. Att örnar skulle ta barn känns idag föga troligt, men förr i tiden så existerade många historier om hur spädbarn försvunnit för att sedan återfinnas lemlästade i örnbon. Däremot dödas faktiskt en del tamdjur av örnar, däribland unga renar och jakthundar. Nu får jag nog passa mig när jag skriver det här… men när det gäller jakthundar så kanske det är ett pris som man som jägare får räkna med. Om man ger sig ut i naturen med vapen och hundar för att skjuta djuren, är det inte mer än rätt att djuren faktiskt ger visst motstånd och biter ifrån.

Kungsörnarna har det tufft även idag. Av de ca 500 döda kungsörnar som lämnades in till Naturhistoriska Riksmuseet 1990–2010 hade ca 400 av fåglarna dött pga av människan. De hade antingen skjutits, dödats i trafiken eller kolliderat med vindkraftverk. Vi kan bara konstatera att vår miljö och vårt förhållningssätt till naturen inte gör det lätt för våra örnar.

Men nog med det tråkiga, för trots ett hårt tryck från människan och tekniken i form av vindkraftverk mm så ökar kungsörnarna i antal. Idag räknar man med ca 500 häckande par i främst Västerbotten och Norrbotten. En relativt stor population på ca 50 par häckar på Gotland, där öns alla kaniner ger örnarna bra tillgång på bytesdjur.