SPARVHÖK

.

Sparvhöken är en av våra vanligaste rovfåglar. Jag får ofta bilder skickade till mig där vänner har fotat en rovfågel i sin trädgård, och gärna i anslutning till fågelbordet. Det är uteslutande sparvhökar. Den liknar i mångt och mycket duvhöken men är betydligt mindre och mycket klenare. Det finns massor av beskrivningar i litteraturen och på nätet hur man skiljer de två arterna åt, så jag ger mig inte in på det här. Det är stor skillnad mellan könen. Honan är upp emot 30% större och har en annan fjäderdräkt än hannen. Storleksskillnaden är den största hos någon fågelart. Skillnaden i storlek är genialisk och den återfinns även hos vissa andra rovfåglar och rovdjur,  men inte lika påtagligt. Storlekskillnaden innebär att makarna koncentrerar sin jakt på olika byten i reviret, och kan på så sätt lättare hitta föda åt ungarna. Den lilla hannen jagar småfågel, exempelvis talgoxar, gråsparvar eller gulsparvar medans den betydligt större honan koncentrerar sig på starar, koltrastar eller till och med skator och duvor. På så sätt blir makarna ett mycket effektivt jakt-par.

Hökarna jagar ofta i skogs- eller buskmark och när man ringmärker flyttfåglar är det inte helt ovanligt att man få en sparvhök i nätet. När jag första gången kom fram till ett fångstnät och det hade flugit in en spavhökshona steg pulsen. Oj, kan jag verkligen på ett säkert sätt plocka ut fågeln och ta med den till ringmärkarboden? Jag var för stolt för att be om hjälp, så jag tog mig an uppgiften. Jag hade blivit biten ett antal gånger. Svartmesar och blåmesar var mästare på att bitas i nagelbanden, och stenknäckens näbb visste jag hur den kändes när den väl fick taget runt ett finger. Sparvhöken skulle inte lycks bita mig, det var jag nu för erfaren för! Det gick bra till slut. Dock är det egentligen självklart att det inte var näbben jag skulle oroa mig för. Hotet satt i fågelns klor, vilket jag fick erfara och ärren satt säkert kvar i fem år.