GRÅSPARV

Passer domesticus

Den husliga/inhemska sparven

Gråsparven är spridd över stora delar av Europa och Asien, men har även av människan introducerats till Amerika, Afrikaoch Australien och är idag en av världens mest spridda fågelarter. Gråsparven är en kulturföljare och har anslutit sig till människan i över 10000 år. Världspopulationen uppskattas till ungefär 500 miljoner individer.

Gråsparvens fjäderdräkt är främst grå och brun. Hanen påminner om den närbesläktade pilfinken varför dessa arter ofta förväxlas av gemene man, men gråsparvshanen har en grå hätta (hjässa) medan pilfinkshanens är brun. Gråsparven är en flockfågel och kan även ses i blandflockar med exempelvis pilfinkar. Under hela året är gråsparven social och präglas av flockbeteende.

I Norden och i resten av Västeuropa har gråsparven traditionellt ansetts vara en illavarslande fågel som kunde bringa människor olycka. I Frankrike trodde man exempelvis att det var djävulen som skapat fågeln och på många håll i Sverige fanns det talesätt om att gråsparven framkallade oväder eller dödsfall.

SÄVSPARV

Emberiza schoeniclus

Betyyder typ den som hör säven till

Sävsparven är en medelstor (13,5–15,5cm) sparv. Fjäderdräkten är mest brun och beigevit, med vita stjärtsidor och mörk längssträckning. Hane i häckningsdräkt är lätt att känna igen med svart huvud, vitt halsband och vitt mustaschstreck.

Sävsparven häckar över hela Europa och i delar av Asien. Merparten är flyttfåglar som flyttar till sydligare delar av Europa på hösten och återvänder till häckningsområdena på våren. På många platser är det glest mellan bestånden eftersom sävsparven är knuten till specifika miljöer, främst våtmarker av olika slag, som ofta bara förekommer som fragment i landskapet.

Sävsparven är främst en sommargäst i Sverige men ett fåtal individer stannar över vintermånaderna. Den anländer runt mars–april och flyttar till Medelhavsländerna i oktober–november. Den högsta beståndstätheten förekommer i fjällen. Lokalt finns även mycket täta bestånd vid slättsjöarna i södra och mellersta delarna av landet.

KORNSPARV

Emeriza calandra

Calandra är ett grekiskt ord för lärka. Syfter till sparvens storlek.

Kornsparven är den största fältsparven i Europa med en längd på omkring 19 centimeter. Den är en kraftigt byggd fågel och kan i storlek och teckning jämföras med en sånglärka. På ovansidan är den mörkstreckat gråbrun och har en beige-gråvit undersida med några svarta streck på strupen, bröstet och kroppssidorna. Den sparvlika, kraftiga näbben är gulskär på sidan.

Kornsparven är i Sverige starkt hotad. Den var i början av 1800-talet känd från Skånes slättlandskap samt i södra Halland och förekom där mycket talrikt. Under 1800-talets mitt expanderade arten norrut till Bohuslän, Västergötland, Blekinge, sydöstra Småland och häckade troligen även på Öland och Gotland. I slutet av detta sekel, runt 1890, noterades en minskning och kornsparven försvann från de norra landskapen. Nedgången skedde också under 1900-talet, och i början av 1960-talet förekom den endast på ett litet antal platser i södra och västra Skåne. Från mitten av årtiondet häckade åter ett fåtal par på Öland och i Halland, medan populationen i Skåne återhämtade sig. Under 1980- och 1990-talet inträffade en kraftig nedgång på nytt; hela det svenska beståndet av kornsparv bestod under 1990-talets mitt av runt tio stycken individer. Projekt kornsparv i Skåne samt åtgärdsprogrammet för kornsparv har gjort att arten ökat något i Sverige. 2020 uppskattas beståndet till 80 häckande individer.

BOFINK

Fringilla colebs

Colebs betyder ungefär "ogift". Linné trodde att endast honorna flyttade och hannen fick leva i celibat en längre tid.

En av Sveriges vanligaste fåglar. Man uppskattar beståndet till ca 10 miljoer par!
Den har en sång som nog de flesta känner igen, om än dock inte säkra på att det är just bofinken.

Bofinken är stor som en gråsparv, men slankare och med längre stjärt. Den adulta hanen skiljer sig från honan på att pannan är svart vid näbbroten och den övriga delen av huvudet är gråblått, utom kinderna, som är rödbruna. Den rödbruna färgen sträcker sig också ned på hals och bröst, där honan istället är mattare färgad i gråbrunt. Bofinken utmärker sig i flykten genom sina dubbla vita vingband och de yttre stjärtpennornas vita fält, som kontrasterar mot den i övrigt mörka stjärten. Då bofinken rör sig på marken nickar den rytmiskt på huvudet och den flyger i kraftfulla bågar. Bofinken är en ganska orädd fågel.

GRÖNFINK

Cardueli chloris

Den grönskande

Grönfinken har länge varit en vida spridd och allmän art i Sverige. Den senaste tiden har den dock minskat mycket kraftigt i antal, de senaste tio åren med uppskattningsvis över 60%. Orsaken bakom minskningen tros vara sjukdomen gulknopp, orsakad av parasiten Trichomonas gallinae som etablerade sig i Sverige 2008. Från att tidigare ansetts ha en livskraftig population listas den sedan 2020 på Artdatabankensrödlistasom starkt hotad. 2018 uppskattades det svenska beståndet till 211000 par.

ORIENTGRÖNFINK

Chloris sinica

En östasiatisk fågel som förekommer i östra Ryssland söderut via Korea, Japan och Kina till Vietnam. Trots likheten med vår grönfink har DNA studier visat att den är närmare släkting med ökenfinken.

HÄMPLING

Carduelis cannabina

Cannabina kommer från det latinska namnet på hampa (cannabis). Jämför med det svenska namnet som även det härör från ordet hampa.

Hämplingen förekommer i södra och mellersta Sverige upp till mellersta Värmland, södra Dalarna och norra Uppland samt vidare norrut utmed kusten till södra Norrbotten. I slutet av mars återvänder hämplingen till Sverige från sina övervintringsområden, huvudsakligen sydvästra Europa. I mindre omfattning förekommer det att hämplingar övervintrar i södra Sverige.

Hämplingen hittas i kulturlandskapet i torra och solbelysta buskrika betesmarker, men även i trädgårdar, granplanteringar och i skogsbryn intill jordbruksmark. Den är en rörlig och rastlös fågel som flyger upp i hoppande flykt för att snart fälla igen. Under häckningstid håller den tätt ihop i par, men kan uppträda i större flockar vintertid.

GRÖNSISKA

Spinus spinus

Oklar betydelse - kanske något kring fågelns kvittrande

Grönsiskan häckar helst i högstammig barrskog, med tillgång till al och björk. Den är en rörlig fågel som drar vida kring, även under häckningen och är relativt oskygg. Vintertid ses den ofta i stora flockar och lever då framför allt av alfrön. Dessutom äter den frön av ört- och gräsvegetation, och insekter. Ungarna matas troligen med insekter. Grönsiskorna kan komma fram till fågelbordet under vintern.

JÄRNSPARV

Prunella modularis

betyder ungefär "den lilla.plommonfärgade sångaren"

 Järnsparven häckar i tempererade områden i Europa och Asien upp till trädgränsen. Järnsparven påminner om en brunaktig sparv men med tunn insektsätande näbb och järngrått huvud. Järnsparven lever i skogsmarker och håller sig ofta dold i täta buskage. Den observeras främst när den sjunger då den tenderar att sitta mer öppet. Sången är monoton och den har en silvrig, högfrekvent stämma. Sången påminner lite om rödhakens, men är inte lika varierande. Den placerar sitt skålformiga bo i täta snår. Järnsparven uppvisar ettpolyandriskt parningssystem där honan parar sig med flera hanar. Födan består av insekter,spindlar och daggmask, och förstärks på vintern av bär och frön.

I Sverige förekommer järnsparven allmänt i hela landet undantagsvis i fjälltrakterna. Den svenska populationen flyttar i september-november till västra och sydvästra Europa och återkommer i början av april. Enstaka individer kan övervintra i södra Sverige.