HÖKUGGLA

Hökugglan har fått sitt namn ifrån den tvärvattrade fjäderdräkten som i färg och mönster påminner om duv- och sparvhökens vuxna dräkt. Hökugglorna häckar i skogar i norra Sverige, med jaktmarker vid anslutande myrar och skogshyggen. Ugglorna lever till största del av sork och lämmlar och lämmelår eller år med extra god tillgång på sork ökar antalet hökugglor ordentligt. När hösten kommer är det då vanligt att de rör på sig och ses ofta i landets södra delar. Hökugglan är, till skillnad från många andra ugglor, relativt lätt att få se. För det första är den dagaktiv och för det andra sitter den ofta och spanar högt uppe i exempelvis grantoppar eller torrakor, i eller vettandes mot öppet landskap. Har man lite tur kan man även få se den jaga.

Nestor Erik Rosenberg (1902-1971) skrev:
Det var en typisk försommarnatt i det lappländska skogslandet. Här och där reste sig jättestora torrfuror över den gröna skogen. Överst i toppen på en sådan upptäcktes på långt håll en mörk klump. Det var ingen tvekan om saken, det var en hökuggla! Glada i hågen skyndade vi dit, snart började hon skrika och omedelbart därpå maken också. Så upptäckte vi boet, och så – ja, så lärde vi på några ögonblick "känna" hökugglan alltför intimt! Vi hade glömt bort att hökugglan är Sveriges argaste fågel, som man måste vara mycket försiktig med vid boet. Innan vi visste ordet av, fick vår tätman en rak höger av ugglehanen, som gjorde honom rätt så groggy och som kvarlämnade två blödande hack en tum under vänstra ögat.

Ugglan uppehöll sig på ett stort kalhygge på Hallandsåsen, på gränsen mellan Halland och Skåne, för andra året i rad. Det var november och dagsljuset lyste, men dock bara med sin frånvaro. Jag placerade mig på en hög position med bra utsikt över alla torrakor och höga stubbar som man föredömligt lämnat på hygget vid avverkningen. Två timmar gick och ingen uggla i sikte. Det passerade mycket bergfink, större- och mindre korsnäbb och flera flockar med tallbit (läs om invasionsåret 2019 i texten om denna art). Flera mindre korsnäbbar satt i granarna kring hygget och sjöng så åtminstone jag fick, om än bara lite, vårkänslor. Tålamod! Det finns inget bättre hjälpmedel om man vill se och kanske till och med fotografera fåglar. Jag saknar en hel del, men tålamod har jag och det betalade sig denna dag. Ugglan kom inflygande och satt sig i den högsta torrakan på hygget, långt bort ifrån mig och min kamera. Den hade blicken bort från mig och vred aldrig ens på huvudet. Jag tänkte att om den nu skall ge sig ut och jaga är det nog troligt att den flyger åt det håll den nu tittar. Jag smög längs hyggeskanten och placerade mig så jag åtminstone såg ugglans ansikte. Då sker ”undret”, det där som bara händer ”once in a lifetime”. Ugglan lättar från sin topp och flyger ner i en gran tätt intill mig, precis som den tänkte att den där fotografen kanske jag skall hjälpa lite idag :-) Efter en kort stund dök den ner på marken och fångade en sork, satt sig i två sekunder på en stubbe för att sedan ta sikte rakt mot mig. Händerna darrade lite, jag bad att inställningarna på kameran skulle vara de rätta och… resultatet blev helt OK. Jag kommer bära med mig ugglans blick i alla mina dagar.