När Linné den 8 juni 1741 besökte Ölands södra udde observerade han skärfläckan för första gången. Arten var vid den tiden en välkänd fågel för invånarna där. Förmodligen häckade den då också på Gotland. Fram till mitten av 1800-talet höll sig antalet ganska konstant men sedan minskade antalet kraftigt i hela Västeuropa. Under slutet av 1800-talet gjordes bara några tillfälliga häckningsfynd i Sverige. Det dröjde till 1927 innan skärfläckan kom tillbaka och började häcka regelbundet i Skåne. Senare, 1947 återkom den också som häckfågel till Gotland. Det svenska beståndet totalt uppgår idag till mellan 1.200 och 1.500 par.

Jag tycker nog skärfläckan är en av de vackraste fåglarna vi har i vår svenska fauna. Det grafiskt svart-vita, den uppåtböjd näbben och sättet den sveper vattenytan efter föda understryker alla dess underbara framtoning. Här i Halland är vi lycklig lottade som har skärfläckorna som häckfågel. Någon kilometer öster om vårt hus ligger den nyligen restaurerade våtmarken Munkagårdsfloen. Här häckar ett 15 tal par och de har för vana att flyga ner till havet för att proviantera. De passerar då rakt över huset flera gånger om dagen hela sommaren. Jag stannar alltid upp, släpper tankarna på det jag håller på med, så fort jag hör fåglarnas ”plyt plyt”.

Jag har även följt deras häckningsbestyr uppe i våtmarken och inte vet jag vilka svårigheter de står inför, men så här som en utomstående betraktare kan jag nog tycka att skärfläckorna är ganska usla föräldrar. Många häckningar misslyckas och många ungar dör under de första veckorna. En egenhet de har är att placeras boet precis i vattenbrynet. När sedan kraftiga regn kommer svämmas det över och överges. Som alla vadarfåglar söker ungarna tidigt mat själva. Här lämnas ungarna ofta ensamma och i somras såg jag vid två tillfällen kråkor som relativt ”enkelt” plockade åt sig ungar. Nej, ni skärfläckor. Ni får skärpa er och ta barnuppfödandet på större allvar annars kommer det gå utför med er art!

Strandskata. En skata förresten, det är det väl ändå inte? Jag läste just ett kåseri av Gunnar Brusewitz där han delvis argumenterar mot det på 80-talet kontroversiella namnbytet på tornsvala till tornseglare. Motiveringen från Sveriges ornitologiska förening var att tornsvalan inte tillhör svalorna. Gunnar undrar då varför inte strandskata, sjöorre, törnskata, strömstare, vadarsvala och spillkråka med samma logik borde byta namn. Man kan även fundera på om talgoxen har rätt namn….Men så är det. Vissa namn sitter hårt rotade i folkmun och strandskata är ett sådant.

Hon häckar längs våra kuster från ungefär norra Uppland och söderut samt vid de större insjöarna.

Hemma hos oss hörs strandskatornas ”spel” högljutt stora delar av våren och försommaren. En strandskata inleder, stelnar till, böjer huvudet framåt – nedåt, reser hjässfjädrarna och utstöter långa serier av ”kubik” –lätet i allt snabbare takt. Det blir en ström av högljudda toner, men då och då saktar rytmen av och lätena kommer i stackato, som om spelverkat hakade upp sig. Medan konserten pågår för fullt börjar någon av fåglarna springa fram och tillbaka. Andra exemplar ansluter sig, och med underliga nickande huvudrörelser löper snart flera fåglar efter varandra. Ibland tar hela sällskapet till vingarna och fortsätter förföljelseceremonin i luften. Ibland stannar fåglarna i ring i löjligt kutryggig attityd och drillar med näbben mot marken. Från denna ring kan två stycken avlägsna sig och para sig. [spelbeskrivnig lånad från fageln.se]

Amerikansk skärfläcka är liksom övriga skärfläckor huvudsakligen brokigt svartvit med en tunn, svart och typiskt uppsvängd näbb. Denna art är dock jämförelsevis långbent och har unikt för släktet olika dräkter under och utanför häckningstid. I häckningsdräkt har den orangebrun huvud och hals, något ljusare i ansiktet, övergående i vitt på ryggen och bröstet.  Fågeln häckar från södra Kanada till norra Mexiko och övervintrar från södra USA till Costa Rica och Kuba.

Tillfälligt har den påträffats på Grönland, dock olikt nästan alla andra amerikanska vadarfåglar ännu ej i Europa.

Mina foton är tagna vid Cheyenne Bottoms i Kansas där det både häckar och rastar ett större antal skärfläckor.

En i det närmaste osannolik fågel. Styltlöparens ben är nästan 20 cm långa och fågeln gör verkligen skäl för sitt namn. Arten häckar i våtmarksområden, vid grunda sjöar och dammar. Boplatsen placeras vid ett bart område i närheten av vatten. De häckar ofta i mindre grupper, ibland tillsammans med skärfläckor. De lever främst av insekter och kräftdjur som de plockar ifrån marken eller ur vattnet.

Styltlöparen häckar inte i Sverige men har påträffats här vi ett 40 tal tillfällen.

SVART STYLTLÖPARE

Himantopus novaezelandiae

Svart styltlöpare förekommer enbart i Nya Zeeland, där den tidigare var vida spridd på både Nordön och Sydön. Idag återstår en spillra i på Sydön, i övre Waitakidalen.

Populationen är stationär, men ett litet antal individer har setts i andra delar av Nya Zeeland.

Svart styltlöpare är som namnet avslöjar helt enkelt en styltlöpare som är helsvart. Den är 40 centimeter lång med svart lång och tunn näbb med väldigt långa röda ben. Ungfågeln har vitt bröst, hals och huvud en svart fläck runt ögat. Den hybridiserar med australisk styltlöpare vars resulterande ankomma kan variera mycket, men har längre näbb och kortare ben. Jämfört med rena juveniler har hybrider alltid något svart på buken. Lätet är ett högfrekvent monotont gläfsande.

Arten har minskat i antal under lång tid till följd av predation från invasiva djurarter som katt, hermelin, tamiller och brunråtta, men också australisk kärrhök och kelptrut, men också på grund av habitatförlust när våtmarker omvandlats till jordbruksmark. 1981 var beståndet nere i endast 23 individer.

Efter en intensivt arbete med utplantering av fåglar födda i fångenskap har beståndet ökat och beståndet bestod 2016 av 93 individer. Av dessa häckar 25 par, men endast 19 får ungar. Hybridisering med australisk styltlöpare var tidigare ett stort problem, men idag anses det finnas färre än fem hybrider kvar.

Populationen är fortfarande i hög grad beroende av uppfödning i fångenskap för sin överlevnad, och detta tros fortsätta tills en predatorfri levnadsmiljö skapats för fågeln. Endast en individ i populationen har kläckts i det vilda. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar arten som akut hotad.

Text delvis från Wikipedia

Det är omdiskuterat huruvida den amerikanska styltlöparen är en egen art eller en ras av Himantopus himantopus. Hur som helt skiljer den sig i utseende och det här med art eller ras överlåter jag till zoologer och genforskare att reda ut. Snygg är den i alla fall.

Orientvadarsvalan är till största delen en flyttfågel. Den förekommer i de varmare områdena av södra och östra Asien och den häckar i norra Pakistan, Kashmirregionen, Kina, i delar av Sydostasien och på Andamanöarna. Den övervintrar i Indien, Sydostasien till Filippinerna och Australasien. Den är mycket ovanlig norr och väster om sitt utbredningsområde men har trots detta vid tre tillfällen observerats i Sverige!

Den 20/5 2018. Det var mycket jobb i trädgården. Våren hade ägnats mer åt fågelskådning än att fixa tomten så nu fick det bli stortag. Jag höll på till en bit in på eftermiddagen och packade sedan bilen och körde upp mot Göteborg. Väl framme slängde jag en blick på telefonen. ORIENTVADARSVALA – SIK, HALLAND. Oj, det är ju i princip vid vårt hus. Ingen tvekan. Det var bara att köra tillbaks. Fågeln var kvar och gav även på en flyguppvisning i den sena timmen.

Mindre strandpiparen häckar i grusiga och sandiga marker, ursprungligen utmed insjöar och rinnande vattendrag, men alltmer i av människan skapade miljöer. Den är lite knepig att skilja från större strandpipare om man inte är van och uppmärksam. Mindre strandpiparen är slankare, har brungula ben och en gul ögonring. När man väl lärt sig se skillnad brukar det räcka att se profilen och hur fågeln rör sig för att skilja den från större strandpipare.

I Sverige häckar de i Götaland, Svealand och i Norrlands kustland. Den flyttar vanligen mot sydost till tropikerna mellan slutet av juli och början av september. En unge som ringmärktes i Sandviken i Gästrikland sköts vid Madras i sydöstra Indien. En del fåglar flyttar även rakt söderut med förmodad övervintring i Medelhavsområdet och Afrika norr om Ekvatorn. Den mindre strandpiparen återvänder till Sverige i april–maj.

Redan i början av mars kan större strandpiparen infinna sig i Skåne, och i slutet av månaden ses den regelbundet i Sydsverige. Till fjällen kommer den först i maj – juni. Den häckar på sandiga och steniga havsstränder, på strandängar och hedmarker liksom på sandstränderna vid vissa insjöar. Hannarna hävdar revir och intar hotattityder mot andra hannar liksom mot eventuellt andra strandpipararter i grannskapet. Hannarna gör sedan flera olika små bobalar eller fördjupningar i marken på olika platser i reviret och en av groparna används sedan till bo.

Större strandpiparen är lite av en karaktärsfågel längs våra kuster. I vår vik kommer fåglarna tidigt på våren. Det par som ämnar stanna kvar och häcka är lätta att urskilja från alla flyttande individer. De tar alltid samma gräsbevuxna platå i besittning och lämnar den mycket sällan när de väl anlänt. Häckningarna har lyckats de flesta år, men det ökade antal tornfalkar i området gör mig lite orolig och de utgör helt klart ett hot mot ungarna.

Svartbent Strandpipare har tyvärr slutat häcka i Sverige. Det sista stadiga fästet var på Falsterbohalövön i Skåne där ett projekt drivits för att rädda det svenska beståndet. Här häckade fåglarna fram till 2006. Efter det finns en lyckad häckning på Öland 2008. Svartbenta strandpiparen häckar närmast i Danmark med ett 50-tal par. Varje år observeras ett antal fåglar på främst Öland , Skåne och i Halland. I våras hade jag förmånen att ha en fågel på besök under ett par dagar i viken nedanför huset (Lynga, Morup). Fågeln på bilden är dock fotad i Texas (nivosus, av vissa källor ansedd särskild art - snöstrandpipare).

En riktig amerikan. Fåglarna häckar längs nordliga atlantkusten och kring de stora sjöarna. De övervintrar främst i Texas, längs Mexikanska golfen. Arten är starkt hotad och man uppskattar det totala beståndet till ca 6500 fåglar. Myndigheterna har satsat hårt på insatser för att skydda såväl häcklokaler som övervintringsplatserna och beståndet verkar öka så sakta. Jag håller tummarna för att det inte är för sent.

Om man nu försöker skydda övervintringslokalerna kan man undra varför det är tillåtet att köra bil på stränderna på South Padre Island? Jag såg 5 fåglar under dagen, men betydligt fler Jeepar :-(

Dom här två fåglarna var inte kompisar. De var inblandade i en häftig fight. Det borde man inte göra om man är utrotningshotad, kan man tycka :-)

En amerikan, som där är relativt vanlig och har påträffats i Europa vid upprepade tillfällen. Man kan tycka det svenska namnet inte är speciellt smickrande, men i USA heter den Killdeer, vilket jag tycker är rent av taskigt! Killdeer har självfallet inget att göra med att fågeln på något sätt attackerar hjortar. Nej, ordet killdeer påminner om fågelns läte och har på så sätt fastnat både i folkmun och i det officiella namnet.

TVÅBANDAD STRANDPIPARE

Charadrius bicinctus

Tvåbandad strandpipare är en liten (18–21 cm) men knubbig strandpipare som häckar på Nya Zeeland.

I häckningsdräkt har den två tvärband över bröstet, det övre tunnare och svartaktigt, det nedre bredare och rostfärgat. Vidare har den vitt i pannan med ett svart tvärband ovan, liksom vitt på hake, strupe och nedre delen av kinden. Hos honor kan de svarta områdena vara mer brunfärgade och det nedre bröstbandet mer eller mindre intensivt. Utanför häckningstid är bröstbanden reducerade till gråfärgade fläckar på sidorna och är därför mer lik andra pipare. Den urskiljer sig dock genom beige färg i ansiktet och ljus nackkrage. Jämfört med ökenpipareoch mongolpiparehar den både kortare ben och en kortare, tunnare näbb.

Populationen är liten, uppskattad till endast 13000–20000 individer. Den tros dessutom minska i antal. Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som nära hotad (NT).

Text från Wikipedia

En asiatisk fågel i familjen pipare. Den häckar i stäppområden och öknar från Sibirien till Manchuriet. Vintertid flyttar den till Australasien. Fågeln är en mycket sällsynt gäst i Europa med endast tre fynd, varav ett i Göteborg i maj 2020.

Om ni har svårt att se fågeln på bilden så var det precis det vi hade där den skulkade runt i Torslandaviken. Men vilken överraskning!

Kustpiparen häckar närmast på Kaninhalvön och vid Vita havet i Ryssland men den flyttar regelbundet förbi Sverige på höst och vår. På våren görs färre observationer då de vanligtvis flyger nonstop över Skandinavien så till vida att inte ett väderomslag tvingar ned de överflyttande fåglarna. Fåglarna är i då sommardräkt vackert tecknade i rent svart-vita nyanser. De är relativt lika ljungpiparen, men ett riktigt bra kännetecken är de i alla dräkter svarta armhålorna som syns väl på flygande fåglar.

Namnet ljungpipare användes första gången 1835 och härrör troligen från de gamla skånska dialektnamnen ljungspole och ljungvipa. "Ljung-" på grund av att arten förr ofta höll till på ljunghedar. Arten har även kallats för brockfågel, åkerhöna, myrpytta och lerbena. På Island är ljungpiparen en karaktärsfågel och man hör hennes mjuka visslingar över det karga landskapet. Här kallas hon Heiðlóa, eller bara lóa.

Ljungpiparen trivs i öppna hedartade miljöer med kortvuxen växtlighet. Viktiga häckningsmiljöer är kala högmossar, alvarmark, ljunghedar och större fuktiga myrar och fjällhedar. I motsats till många andra vadare kräver ljungpiparen inte närhet till vatten. Både vår och höst sträcker stora flockar av ljungpipare över Sverige. De rastar gärna på åkrar och strandängar.

Sibiriska tundrapiparen häckar i nordligaste Asien och över Berings sund i västra Alaska. Vintertid flyttar den till södra Asien och Australien. I Europa är den en sällsynt gäst, med bland annat ett 80-tal fynd i Sverige. Tidigare behandlades sibirisk tundrapipare och amerikansk tundrapipare som en och samma art.

Fjällpiparen är en flyttfågel som främst häckar i norra Skandinavien, norra Ryssland, Mongoliet, Kina och Alaska men också på enstaka platser runt om i Europa på hög höjd. Vintertid befinner den sig i norra Afrika och Mellanöstern. Den har också vinterviste i Spanien där den ibland också häckar. I Sverige häckar fjällpiparen på kalfjäll och tundra ovanför 900 meter höjd över havet. Den ses ofta i enstaka exemplar på flytten på åkrar och dylikt.

Den är en av få fågelarter som har så kallad omvänd könsordning, där hanen är den mindre bjärt färgade och ruvar äggen, inte honan.

Bengt Berg och ”Min vän fjällpiparen”
Bengt Berg var en pionjär inom fågelfotografering. Han började att fotografera 1912 och blev en av de första professionella fågelfotograferna. Bergs fotografiska arbete var en bidragande faktor till varför ornitologin skiftade fokus från studier av skinn i museisamlingar till att fokusera på levande fåglar ute i naturen, vilket är grunden för dagens fältornitologi. Han utvecklade en specialkamera som gjorde att han kunde fotografera flygande fåglar, vilket han var en av de första att göra, och några av dessa bilder publicerade han i boken om Tåkern från 1913. 1917 gav Bengt ut boken ”Min vän fjällpiparen” Den blev en jättesuccé, inte bara hemma i Sverige. Den finns lätt att hitta på antikvariat och är en sann njutning att läsa.  Bengt Berg hade en stor känsla för naturen och fåglarna.

I sina egna böcker och i debattartiklar gick han till angrepp mot människans ingrepp i naturen. Exempelvis var han emot utdikningen av myrmarken på Öland och mycket tack vare hans argumenterande så fridlystes havs- och kungsörn 1924. Hans praktverk ”De sista örnarna” från 1923, som även blev film, var av viktig betydelse för att örnarna fredades. Han var också en viktig debattör i kampen att fridlysa knölsvanen och debatterade för den utrotningshotade grågåsen, vilket ledde till att även den arten fredades. Han var också motståndare till zoologiska trädgårdar, vilket han bland annat propagerade emot i Tyskland under 1930-talet. Bengt Berg är även (ö)känd för att ha introducerat kanadagåsen i Sverige.

Sedan hade herr Berg även ett mindre smickrande drag, där han ägnade sig åt högerextremism med kopplingarna till Nazityskland…….. [källa Wikipedia]

Tofsvipan finns i princip i hela Sverige. Den är inte vår nationalfågel (det är koltrasten), inte heller är det en av de vanligaste arterna, men den är absolut den mest efterlängtade vårfågeln. Tofsviporna återvänder till Sverige från sina vinterkvarter i Syd- och Mellaneuropa redan i mars och på bara åkerfläckar i ett annars snöklätt landskap kan man se de små flockarna samlas för att hitta mat. Tofsvipan är nog mer vårens budbärare än exempelvis sånglärkan då den är relativt stor och lätt att se, både på marken och i luften. När flockarna drar över huset, eller vårmorgonen kröns av vipornas akrobatiska flykt och högljudda läten kan man återigen se fram mot den fantastiska svenska våren.

I år (2021) började vintern på typiskt halländskt manér, dvs med milt väder. En hel del fåglar har valt att övervintra här längs kusten. Nu har vädret slagit om ordentligt och kylan har landskapet i ett fast grepp med nätter ner emot -10 grader. I tången vid stranden finns stora mängder piplärkor och en även en ensam sädesärla. Bland isflaken på sandstranden går en storspov och kämpar med att hitta föda under dagens ljusa timmar. En liten flock tofsvipor drar oroligt runt över strandängen. Undrar om dessa fåglar väljer att lämna landet och sträcka över till Danmark och vidare söderut eller om de stannar kvar och hoppas på mildväder. Nu ser kylan ut att hålla i sig åtminstone två veckor till! Hoppas de klarar sig.