En av de största och kraftigaste vadarna inom släktet calidris. Kustsnäpporna häckar inte i Sverige, utan de fåglar vi ser här är på väg till eller från häckplatserna i norra Ryssland. Övervintringen sker längs Afrikas västra kust.

Skärsnäpporna häckar på högt belägna platåer i fjällens lavzon från norra Härjedalen till Torne lappmark. De flesta skärsnäpporna i Sverige flyttar till sydligare områden i Europa men man ser mindre flockar på vågöversköljda små skär i ytterskärgården på västkusten om vintern. Även i tången längs stränderna här i Halland är det inte ovanligt med övervintrande skärsnäppor.

Roskarlen är stor som en stare. Den enda småväxta vadaren som verkar vara svart och vit i både vila och flykt. Kort svagt uppåtböjd näbb. Med den vänder den på små stenar vid sökandet efter föda. Den är en utpräglad kustfågel och det svenska beståndet återfinns i huvudsak längs kusterna vid Östersjön även om enstaka häckningar finns på Västkusten samt vid Vänerns stränder.

Fågelns vana att vända på stenar har givit dess namn på flera språk, till exempel steinvender på norska och turnstone på engelska. Det svenska namnet roskarl kommer av att fågeln är "rosig", det vill säga färggrann. Roskarl kallades förr i östra skärgården för wittring, i Kalmar för hötrick eller hötring, på Fårö för rikabolt, i norra Sverige för kutterutt och på samiska för goattekollas. August Malm kallade fågeln för höttring i sin bok om Göteborgs och Bohusläns fauna från 1877. Roskarlens vetenskapliga artnamn bygger på en dubbel missuppfattning. När Linné besökte Gotland 1741 trodde han att gotländska tolk syftade på roskarlen, varefter han gav roskarlen det vetenskapliga namnet interpres, latin för just "tolk". I själva verket kallades rödbenan tolk av gutarna, och då syftande på benen (samma innebörd som exempelvis "stjälk").

Den vanligaste småvadaren längs våra svenska stränder. På vår och sommar är fåglarna lätta att känna igen då det är den enda småvadaren med svart buk. På hösten översvämmas ibland stränderna med ungfåglar utan denna tydliga karaktär.

Kärrsnäppan, tillsammans med en rad andra småvadare har ett speciellt flyttbeteende. De första vuxna fåglarna kommer sträckandes söderut samtidigt som många av oss går på sommarsemester. Jag brukar i mitten juli påpeka för min omgivning att nu är ”höstflytten” för fåglarna i full gång :-) Det brukar inte vara populärt.

Kärrsnäppan delas upp i 10 underarter. I Sverige har vi två av dessa häckandes. I fjällen träffar vi på nordlig kärrrsnäppa (Calidris alpina alpina) och i söder träffar vi, dock mycket sparsamt, på sydlig kärrsnäppa (Calidris alpina schinzii).

Spovsnäppan häckar inte i Sverige, men passerar oss under flytten. Spovsnäppan är en långflyttande flyttfågel som häckar i norra Sibirien. Arten flyttar utmed specifika flyttningsrutter och den övervintrar främst i Afrika (Guinea-Bissau). Trots att den har ett östligt häckningsområde är spovsnäppan vanlig i västra Europa under höstflyttningen åt söder, eftersom merparten av flyttningen går i sydvästlig riktning.

Efter häckningen lämnar de vuxna fåglarna häckningsområdena före ungfåglarna. Hanarna flyttar i början av juli, ungefär tre till fyra veckor innan honorna och först fyra till sex veckor senare flyttar årsungarna. Arten passerar Europa i juli och når Afrika från mitten av juli till september. Vårflytten påbörjas i slutet av april till maj och de når sina arktiska häckningsområden i början av juni. Under sitt första år stannar många individer i vinterkvarteren och många icke-häckande adulta fåglar översomrar precis söder om häckningsområdena.

Myrsnäppan häckar i Sverige från norra Dalarna och upp till Torne lappmark. Den påträffas i södra delarna av landet under flytten, då ofta i blandade flockar med calidris-vadare, exempelvis kärrsnäppor. Att hitta en myrsnäppa i vadarflocken är alltid lite extra kul. De är ovanliga och lätta att förbise i exempelvis myllret av kärrsnäppor.

Korshamn, söder om Morups tånge är dock en säker lokal. Besöker man viken frekvent under flyttid kommer man med största sannolikhet att hitta myrsnäppor årligen.

Mosnäppan är en mycket liten vadare. Den är gråaktig med några oregelbundet placerade mörka fläckar på vingarna. I flykten ser man att de yttre stjärtpennorna är vita vilket skiljer den åt från snarlika småvadare. Många som börjar titta på de svenska vadarna har svårt att skilja mo-och småsnäppa. De är båda mycket små och har med årstiden varierande fjäderdräkt. Men tag med fågelboken ut i fält och kanske ännu hellre än erfaren vän så skall du se att det inte är så svårt att lära sig skilja de två åt.

Mosnäppan häckar längs skandinaviska fjällkedjan, sammanhängande från norra Jämtland och norrut, men mer sparsamt också från norra Härjedalen till södra Jämtland. I norra Lappland finns den även i övre delen av skogslandet. Till Sverige anländer den i maj–juni. De vuxna fåglarna börjar flytta redan i juli medan ungfåglarna flyttar senare.

En mycket liten vadare, endast 2/3 kärrsnäppan. Den är tillsammans med mosnäppan den klart minst vadarfågeln längs våra stränder. De flyttar genom Sverige till och från häckplatserna i de arktiska delarna av nordligaste Norge och Ryssland. Endast ett fåtal gånger har häckningar konstaterats i de Svenska fjällen.

När det gäller exempelvis fjälluggla, fjällabb och fjällvråk blir det god häckningsframgång om det är lämmelår. Det gäller även småsnäpporna. Nu är det självfallet inte så att småsnäppan livnär sig på lämlar utan ”tvärt om”. När det är lämmelår kommer ovan nämnda predatorer att fånga lämmel till sina ungar, och låter då småvadarna, bland annat småsnäppan, vara ifred.

Världens minsta vadarfågel. Dvärgsnäppan är en flyttfågel som häckar i norra Nordamerika och övervintrar från kustområden i södra USA till södra Sydamerika och på Hawaii. Östliga häckfåglar flyger troligen utan att stanna från New England till övervintringsområden i nordöstra Sydamerika, ett avstånd på 300-400 mil. Fågeln är en tillfällig gäst i Europa med exempelvis över 40-talet fynd i Storbritannien och fynd i alla nordiska länderna utom Sverige.

Gulbröstad snäppa häckar på den norra tundran från allra östligaste Sibirien och österut till västra Grönland. Den är en flyttfågel som övervintrar i Sydamerika. Fågeln påträffas tillfälligt i Västeuropa. Elva individer av gulbröstad snäppa har genom åren godkänts som spontant förekommande i Sverige. Den första observerades 1982 i augusti på Stora Ören på Öland. Övriga fynd har gjorts på Gotland, samt i Skåne, Halland och Hälsingland och fyra av fynden har gjorts i oktober.

Sandsnäppa häckar i arktiska Nordamerika i Alaska och Kanada. Den är en långflyttare och övervintrar främst utmed Sydamerikas kuster. De flyttar i flock, och kan på flytten ansamlas i hundratusentals, speciellt på ett fåtal rastningslokaler där födotillgången är mycket god. Vintertid observeras den även sällsynt i Taiwan och Japan. Fågeln är en sällsynt gäst i Europa och i Sverige finns hittills endast ett godkänt fynd i augusti 2003 på Ottenby, Öland.

Tundrasnäppan anses vara Nordamerikas vanligaste vadarfågel med en population på över en miljon individer. Den är lite av ”Nordamerikas kärrsnäppa”. Den är en flyttfågel som häckar i kustområden i Alaska och på den östligaste delen av Tjuktjerhalvön. Fåglarna  övervintrar utmed kusterna av Nord-, Central- och Sydamerika, och i Västindien. Den observeras mycket sällsynt i Europa och är där den mest sällsynt förekommande gästen av alla nordamerikanska vadare i släktet Calidris. I Sverige har den setts endast två gånger: Skälderviken i Skåne 1988 och Västerstadsviken på Öland 2012.

Rödhalsad snäppa är den vanligaste Calidris-vadaren i nordöstra Asien. Dess ringa storlek, korta mörka näbb, mörka ben och snabba rörelser gör att den bara kan misstas för någon av de andra mycket små Calidris-vadarna med mörka ben. Den kan särskiljas från tundrasnäppa och sandsnäppa i alla fjäderdräkter på sin kombination av kort näbb, avsaknad av simhud mellan "tårna" och sin subtilt längre handpenneprojektion.

Nog är det härligt med calidris-vadare. Det är lite som med fina viner. Man måste hänge sig lite åt konsten att smaka på viner innan man till fullo kan njuta av de allra bästa. Med calidrisvadarna är skillnaderna små, men när man börjar se och förstå skillnaderna mellan arterna kan man inte få nog av dem. Jag älskar beskrivningen ovan (hämtad från Wikipedia) när man skriver att rödhalsade snäppan kan kännas igen på ”avsaknad av simhud mellan tårna”. Då förstår ni att det kan vara lite knepigt ibland med artbestämningen av dessa fåglar. Amerikanerna använder samlingsnamnet ”peeps” och engelsmännen säger ”stints” om dessa fåglar. Jag vägrar slå ihop dem till något samlingsnamn utan kommer fortsätta titta efter avsaknad av baktå, handpenneprojektioner och simhud.

Tuvsnäppan häckar på tundran i Nordamerika och nordöstra Asien. Vintertid flyttar de flesta individer till Sydamerika eller Sydafrika. Under flyttningen ses den regelbundet i västra Europa, med flera fynd årligen i Sverige. Troligtvis är de svenska fynden asiatiska fåglar på väg till övervintringsområden i Sydafrika.

Tuvsnäppan känns bäst igen på den distinkta mörka kanten på bröstet.

Kuriosa....man har konstaterat att tuvsnäppan i sällsynta fall hybridiserar med spovsnäppan. Avkomman av en spovsnäppehona och en tuvsnäppehanne kallas coxsnäppa. Den observerades första gången i södra Australien 1955. Först trodde man att det rörde sig om en ny art men senare studier har visat att det är en hybrid mellan tuvsnäppa och spovsnäppa