Rödspoven är en av våra ovanligaste häckfåglar och klassas som Akut hotad på den svenska rödlistan. En orsak till det är att rödspoven häckar på blöta och betade strandängar, en biotop det råder stor brist på. Under flera decennier har den svenska populationen minskat till att bara omfatta ca 75 par, men nu verkar trenden glädjande nog vara uppåtgående. Den totala svenska populationen beräknas trots uppgången endast utgöras av ca 120 par.

Rödspoven delas upp i tre raser. Vår inhemska ras verkar ha det tufft. Bättre går det för rasen islandica som häckar på Island, Shetlandsöarna, Orkneyöarna och vid Lofoten. Dessa fåglar ses nu mer frekvent i Sverige. Detta delvis pga ökningen och delvis pga ökad kunskap bland fågelskådarna.

Myrspov häckar sällsynt och lokalt på sanka, risbevuxna lågfjällshedar i videzonen, främst i Torne lappmark men även i Lule och möjligen tillfälligt i Lycksele lappmark och Härjedalen. Den flyttar längs kusterna från slutet av juli till augusti och återvänder i maj. Vintern tillbringar skandinaviska fåglar vid Västeuropas kuster där de kan bilda stora flockar på tusentals individer.
Myrspoven kan bli ungefär trettio år. I augusti 2004 fångades ett exemplar i Cambridgeshire som hade ringmärktes första gången i Suffolk samma månad 1974, vilket gjorde det till den äldsta kända spoven, med en ålder av 33 år och 11 månader.

Myrspoven flyttar i flockar till kusterna i västra Europa, Afrika, södra Asien, Australien och Nya Zeeland. Det förekommer också att fåglar från Europa och Asien uppträder vintertid vid Nordamerikas kuster. Myrspoven är en av de fågelarter som genomför den allra längsta nonstopflygningen, och det finns individer som genomfört flygningar på 11 000 kilometer. Det sker då från Alaska till Nya Zeeland, en färd som kan ta upp emot tio dagar.

Småspoven liknar storspoven men är betydligt mindre, vilket dock kan vara svårt att se på håll om man inte har andra fåglar att jämföra med. Den har också en något kortare näbb. Småspoven har en tydlig ljus "mittbena" på huvudet och ett kraftigare tygel än storspoven. I flykten sticker inte benen ut bakom stjärten. Amerikansk småspov (som numera anses vara en egen art) är till skillnad från småspoven helt brun på ryggen och har brun vingundersida. Locklätet är en vissling, medan spellätet är en serie visslingar som övergår i en drill. Under flytten är småspovarna relativt ljudliga och lätet är ett bra kännetecken när en flock spovar närmar sig.

Storspoven är världens största vadare. Den har långa ben och en lång näbb som böjer av nedåt. Honorna har ofta urskiljbart längre näbb. Storspoven är ungefär 50 cm lång, och har ett vingspann på omkring 100 cm!

Fram till 1980-talet noterades kraftiga minskningar av storspoven i jordbruksmarkerna i Götaland och Svealand. Därefter har den även minskat i artens kärnområde Norrland. I mitten av 1980-talet uppskattades det svenska beståndet till 20 000 par och 2008 endast 9 000 par. Idag anses det återstå endast 12 200 könsmogna individer. Detaljerade inventeringar i två områden i Uppland och Västmanland visar på en minskning med hela 50–60 procent 1994–2008. En uppskattning visar att den nationellt minskat i samma storleksordning de senaste 30 åren. Från att ha upptagits som nära hotad (NT) på Artdatabankens rödlista uppgraderades den till starkt hotad (EN) i 2020 års upplaga. [källa Wikipedia]

Jag är så tacksam för all inventering och för alla er som håller koll! Håller koll på arternas utveckling och flaggar när det går åt fel håll. Här i Morup har jag storspovar kring mig året runt och det är svårt att förstå artens nedgång. Spovarna häckar på strandängen nedanför huset och ett flertal individer söker föda på den obrukade åkermarken runt huset. För ett par somrar sedan valde spovarna att häcka precis vid vår parkering. De lade tre ägg, men varje gång vi öppnade ytterdörren flög de från boet och efter en vecka övergavs det. Även nu, när det är februari och -10 grader på nätterna är spovarna här.

Präriespoven är den största av de fyra arterna inom släktet Limosa. Den har en lång rak, något uppåtböjd näbb med svart näbbspets och mörka ben. Präriespoven häckar i Kanada, och i norra USA (Montana och North Dakota). Präriespoven är en flyttfågel och om hösten flyttar flockar till kusten av Kalifornien, Mexikanska golfen, Mexiko och som längst söderut till Venezuela. Till skillnad från de allra flesta amerikanska vadare har den ännu ej påträffats i Europa.

Eskimåspov
Det är helt osannolikt att jag någonsin kommer fota en eskimåspov, så den kommer inte få någon egen sektion på hemsidan. Det är dock intressant och viktigt att beskriva dess öde.
Eskimåspoven var en av Nordamerikas vanligaste vadarfåglar, med en population på många miljoner individer. I slutet av 1800-talet var det en rad faktorer som negativt påverkade beståndet. Spovarna jagades intensivt (uppskattningsvis med 2 miljoner skjutna fåglar per år!!), präriemark togs i anspråk för odling och den s.k vandringsgräshoppan, som var viktig föda under flytten, utrotades. Det gick snabbt utför med beståndet och den sista väldokumenterade observationen av eskimåspoven skedde 1962 i Texas.

Det har varit sporadiska och trovärdiga observationer

både på 80-talet och 2000-talet, men dessa har inte

kunnat dokumenteras tillräckligt bra för att godkännas.

Idag klassas eskimåspoven som ”Possibly Extinct” :-(

Precis som namnet antyder så har denna spov en mycket lång näbb, speciellt adulta honor. Dock kan vissa ungfåglar ha liknande näbblängd som en småspov. Långnäbbad spov häckar i Nordamerika från de central delarna och västerut. Den är en kortflyttande flyttfågel som övervintrar i södra USA, Centralamerika och i Västindien. Till skillnad från nästan alla andra amerikanska vadare har den ännu ej påträffats i Europa.

Willet (eller Willetsnäppa om den tidigare hette) är en stor Nordamerikan. Det lite udda namnet är onomatopoetiskt och kan härledas ur dess läte "pill-will-willet. Fågeln har påträffats i Europa ett fåtal gånger. Både Norge och Finland har haft besök, men vi svenskar väntar fortfarande…